De senaste veckorna har nya strider brutit ut i Dar’a provinsen i södra Syrien. Den syriska regimen, med stöd av Ryssland, har avancerat dels genom militära medel dels genom framtvingade försoningsprocesser (antingen går ni över till regimen eller så fortsätter bomberna falla).
Striderna har tvingat fler människor att lämna sina hem på kortare tid i denna del av landet än någonsin tidigare. FN gör bedömningen att runt 300 000 människor flytt bomberna på bara en dryg vecka. Runt 180 000 har flytt mot gränsen till de ockuperade Golanhöjderna och drygt 100 000 befinner sig vid Jordaniens gräns.
Gränserna förblir dock stängda. Premiärminister Netanyahu har sagt att Israel inte kommer ta emot några flyktingar men landet för in humanitär hjälp till flyktingarna. I Jordanien där 650 000 registrerade syriska flyktingar redan befinner sig är regeringens budskap att landet inte klarar att ta emot fler.
Tillsammans med FN och oss övriga i världssamfundet pågår därför nu ett intensivt arbete tillsammans med Jordanien för att möjliggöra att föra in hjälp till de tiotusentals flyktingar som befinner sig i ett ökenområde med 40 graders hetta, mycket lite skydd från solen och få förnödenheter.
FN har vädjat till Jordanien att öppna gränsen, men det är svårt för det internationella samfundet att ha en högre moralisk grund att stå på. Svaret i mina samtal med den jordanska regeringen är ofta det samma: ”Vad gör ni i Europa? Ni har redan stängt era gränser. Varför är det vi, som redan tagit det största ansvaret som återigen ska visa solidaritet?”
I Europa och Sverige är ett vanligt argument i debatten att det är bäst att länderna i närområdet ger skydd åt dem som flyr. Men gränsen är numera stängd hela vägen fram till Syrien – det finns inga länder i närområdet som just nu är beredda att göra mer.
I den akuta situationen är det allra viktigaste för det internationella samfundet att få till ett eldupphör. Bomberna måste sluta falla och samtidigt behöver vi hitta vägar för att få fram hjälp till dem som flytt. Vi behöver också försöka få länder som Jordanien att ge åtminstone ett tillfälligt skydd, men utsikterna att lyckas är små.
På längre sikt är den tragedi som nu utspelar sig en påminnelse om att vi behöver mer av gemensamma lösningar och fler länder som återigen är beredda att ta sitt ansvar. Ingen kan hjälpa alla, men om alla hjälps åt kan vi tillsammans hjälpa många. Den värld vi nu hamnat i där människor som flyr undan bomberna är instängda i sitt land kan aldrig vara den långsiktiga lösningen.
