Ibland händer mycket på en gång. För ett par veckor sen kom beskedet att M och L går vidare med en ny könstillhörighetslag, i princip samtidigt som SVT släppte en dokumenter som angriper transpersoner. Nu vände sig till två auktoriteter inom transfrågor, Elias Fjellander och Signe Kratz.
Transpolitik. Sveriges Television publicerar en dokumentär programserie under namnet ”transkriget”, som återger alla möjliga talepunkter från den transfoba sidan av debatten, fast de flesta av dessa vederlagts redan. Företrädare för två av regeringens partier går ut med att de kommer att runda KD och SD och lägga fram förslag om en ny könstillhörighetslag i riksdagen. Båda dessa saker skedde, nästan samtidigt, för ett par veckor sedan.
Det understryker hur mycket transfrågor kommit i den politiska hetluften, både som ett slagträ för högerkonservativa och transfoba grupperingar och därför också kommit att bli allt viktigare i arbetet med att mota tillbaka dessa.
Det sistnämnda var i alla ett efterlängtat besked i så motto av behovet av en ny könstillhörighetslag stått klart sedan många år, men har inte kommit till skott politiskt. Varför är det då så viktigt?
– För det första är det här en fråga om transpersoners grundläggande mänskliga rättigheter, säger Elias Fjellander, RFSL Ungdoms ordförande. Han fortsätter.
– Det handlar om rätten till privatliv, rätten till integritet, och det handlar om rätten att själv bestämma över sitt liv.
Och det är inte bara något som ”aktivistgrupper” tycker, vill han understryka. Det må vara organisationer som RFSL, RFSL Ungdom, Transsammans, RFSU och flera andra som mest aktivt driver frågor om transpersoners rättigheter. Men de har starkt stöd hos stora och viktiga institutioner.
– Det är frågor som granskats och kommenterats av allt ifrån Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, till hbtq-experter inom FN:s High Commissioner of Human Rights, och har även blivit en EU-fråga där EU-kommissionens hbtq-strategi talar om att stödja stater att modernisera sina könstillhörighetslagar.
Signe Krantz, ordförande för föreningen Transsammans, som samlar transpersoner och deras närstående, instämmer med Elias Fjellanders beskrivning, men menar dessutom att den nuvarande svenska lagen helt enkelt blivit föråldrad. 
– Vår nuvarande könstillhörighetslag har varit på plats sedan 1972, säger hon.
– Vi var först i världen med att anta en lag som reglerade byte av juridiskt kön. Det fanns ju så klart transpersoner redan innan dess. Och viss könsbekräftande vård, men byte av juridiskt kön kom först då.
Men även om lagen var ett framsteg på sitt sätt, så innehöll den också stränga krav.
– Det som var speciellt med den här lagen var att den också innehöll ett steriliseringskrav. Det innebar också att det blev omöjligt att spara sina könsceller. Det finns berättelser om transpersoner som fick höra av sin läkare att om de sparat könsceller, till exempel i Danmark, så skulle de inte få byta juridiskt kön, berättar Signe Krantz.
Det här steriliseringskravet slopades slutligen, efter många års kamp, 2013. Det existerade alltså i över fyrtio år och skapade problem och lidande för transpersoner. Det är ett av de tydliga exemplen på att lagen utformades för en helt annan tid och helt andra synsätt än de som råder idag.
– Men än idag, femtio år senare, har vi fortfarande kvar den lag som utformades kring ett steriliseringskrav, fortsätter hon.
– Även om det kravet nu är borta, så har vi fortfarande samma bedömningsprocess och samma kriterier kvar i lagen.
Det skapar också procedurella flaskhalsar. När steriliseringskravet fanns, var det naturligt att placera beslutet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, som många liknande situationer hanterades. Det finns också kvar idag, vilket blir mycket underligt när vården i övrigt ser helt annorlunda ut.
En viktig punkt i de tidigare försöken att förnya den svenska könstillhörighetslagen har varit att separera de olika medicinska och juridiska aspekterna från varandra. De ska inte längre förutsätta varandra, eftersom det är så skilda saker. Inte alla transpersoner behöver vara ute efter båda sakerna.
– Vi vill att det ska bli två svenska lagar, en som reglerar byte av juridiskt kön och en som reglerar underlivskirurgi, säger Signe Krantz.
Elias Fjellander vill lägga till ett skäl till för moderniseringen, ett politiskt.
– Det gäller människors rätt att bestämma över sina egna liv, säger han.
– Vi ser stark våg av fientlighet mot hbtqi-rörelser, och framför allt transrörelser, som brer ut sig i Europa och även här hemma i Sverige. Då måste vi stå upp för hbtqi-personers rättigheter och de liberala, demokratiska rättigheter som ska styra vårt samhälle.
En av de punkter som kritikerna har skjutit in sig på, är frågan om åldersgränser och vem som ska få tillträde till olika vårdinsatser. Motståndarna talar ibland i ordalag som att ”trans är en epidemi bland unga” och säger att de vill ”förhindra irreversibla ingrepp”. Detta skjuter Elias Fjellander omedelbart ned.
– Men nu pratar vi ju om juridiskt kön, som är en folkbokföringsuppgift.
– Det har ingenting egentligen att göra med medicinska ingrepp eller resten av den könsbekräftande vården. Förutom att man idag tvingas in i den apparaten för att få byta juridiskt kön.
– Där är det för det första långa kötider, fortsätter Elias Fjellander. Ofta upp till tre, fyra år. Sen ska det till en undersökningstid för att du ska få diagnosen könsdysfori. För att sen kunna ansöka till Socialstyrelsens rättsliga råd.
– Det här är ett väldigt dåligt och omodernt sätt att göra utredningarna på, som vi verkligen inte borde behöva ha i Sverige, fyller Signe Krantz på med.
– Andra nordiska länder har gjort sig av med det.
Inte bara de andra nordiska länderna, utan även flera länder i Europa har antagit lagar som inte kräver vare sig utredningar eller diagnos, utan utgår från individens egen uppfattning om sitt kön. Självidentifikation. Det förordar bland andra Transsammans ska utgöra grunden i den svenska lagen också, förklarar Signe Krantz.
Här florerar en uppsjö av föreställningar om att det skulle leda till kaos och att många män skulle försöka utnyttja det som en möjlighet att hitta kryphål eller trakassera kvinnor. Det är en vanlig uppfattning som sprids på nätet, till exempel.
Både Elias Fjellander och Signe Krantz avfärdar sådana farhågor med att det bara är att titta på hur det ser ut i de länder som redan har infört självidentifikation som grund. Någon sådan anstormning existerar inte, av förklarliga skäl.
Det skulle fortfarande vara en stor process med många följder för det dagliga livet, att genomföra ett juridiskt byte. Det är inte något så lättvindigt som föreställningen bygger på.
Signe Krantz går också in på frågan om hur det skulle kunna påverka jämställdhetsarbetet. Det är en farhåga som hon delvis kan förstå, men ser samtidigt inte att problemet skulle vara så stort.
– Det finns idag ingen definition av vad kön är, i lagtexten, säger hon. Det är en sak inom folkbokföringen, inom vårdens verksamheter, inom diskrimineringslagens område och så vidare. Och en annan inom transvården.
Här florerar en uppsjö av föreställningar om att det skulle leda till kaos och att många män skulle försöka utnyttja det som en möjlighet att hitta kryphål eller trakassera kvinnor.
Att det skulle kunna skapas ytterligare en definition kan inte vara så problematisk, menar hon.
Det gäller för juridiskt kön. Men kan inte unga transpersoner vilja söka medicinsk behandling också? Där kan det ju handla om irreversibla ingrepp, som steriliseringar.
– Det finns en möjlighet även med en ny lag, att det skulle vara rättsliga rådet som avgör om du ansöker om att få genomgå en sterilisering om du är under tjugofem, säger Signe Krantz.
– Men även det skulle vara mycket bättre än idag.
Med en ändrad tyngdpunkt i lagstiftningen så skulle rättsliga rådets bedömning bara vila på mer objektiva frågor, menar Signa Krantz. Finns det vårdbehov? Är personen informerad om följderna och stabil nog att ta beslutet?
– De skulle inte behöva bedöma ”är den här personen man eller kvinna nog?”, för hur ska de kunna bedöma det när de inte ens har träffat personen?
Det är vad de är satta att bedöma idag. Men om beslutet ändå baserar sig helt på utlåtande från behandlande läkare och psykologer, varför kan inte ansvarig läkare då bestämma vården, som i de allra flesta andra medicinska fall?
Här instämmer Elias Fjellander. 
– Man kan absolut prata om vilka åldersgränser som ska gälla i den könsbekräftande vården, säger han. Och där menar ju vi att det är upp till den behandlande läkaren att bestämma vilken vård som bäst lämpar sig för den enskilde patienten.
När det kommer till unga transpersoner är det dock inte kirurgiska ingrepp som kommer upp i första hand, utan det kan handla om att till exempel få behandling med mediciner som stoppar upp puberteten, pubertetsblockerare.
Sådana togs ursprungligen fram för att behandla barn som av medicinska orsaker började genomgå de kroppsliga förändringarna ovanligt tidigt. De har senare kommit att också användas inom vården av unga transpersoner.
Elias Fjellander vidhåller att det är en fråga för vårdgivaren att avgöra, vilken vård som passar den enskilde bäst. Men det finns ännu ett dilemma här, kötiderna.
– Det finns vårdteam i Sverige som har upp till tre års kötid, inom transvården. Och ju yngre du är, desto längre utredning behövs för att vara säker på att det handlar om en könsdysfori-diagnos.
– Om unga transpersoner ska få rätt vård i tid, så måste de också få rätt diagnos i tid. Därför är det viktigt att korta kötiderna, framhåller han.
– Det handlar om ett enormt lidande för unga transpersoner som inte får vård i tid.
För att det ska ske måste transvården byggas ut rejält, jämfört med hur det ser ut idag. Både RFSL Ungdom och Transsammans vill också se betydligt högre transkompetens hos de personalkategorier inom välfärdsyrkena som ungdomar kommer i kontakt med, lärare, skolkuratorer, ungdomsmottagningar.
Det är ofta hit de unga kommer först – och kanske söker stöd för helt andra problem som beror på den underliggande könsdysforin. Ju tidigare de kan fångas upp och få adekvat hjälp, desto mindre lidande.
– Det finns regioner som helt klart underbudgeterar könsbekräftande vården, säger Elias Fjellander.
– Personalen som jobbar inom den könsbekräftande vården behöver fler kollegor, säger Elias Fjellander avslutningsvis.
Ulf Schyldt
