Tidningen NU publicerar idag denna extra ledare.
Putin gjorde det Putin sa. Han sa det häromdagen och han sa det 2014, genom den då beslutade ryska militärdoktrinen. Vid den tiden avfärdades det i Sverige med orden ”ja, de rustar upp – men från en mycket låg nivå”. Det mantrat hade redan då hållit i ett tag.
Sverige har gång på gång avfärdat varningstecknen och inte velat ta in utvecklingen. Varken Fredrik Reinfeldts eller Stefan Löfvens regeringar präglades av någon vilja att ta itu med en omvärld som började bli besvärlig.
Fredrik Reinfeldt koketterade närmast med sin obryddhet över det dåliga tillståndet för svenska militära förmåga och kallade försvaret för ”ett särintresse”.
”En mycket låg nivå”, var ordet sa Bull. Bara det att det dröjde och satt lång inne att göra någon upprustning här. Om det inte varit för Folkpartiets motstånd, hade de moderata försvarsministrarna skurit bort ytterligare förmågor.
Lite började det svänga därefter. Försvarsberedningen började det mödosamma arbetet att återställa den svenska försvarsförmågan. ”Men från en mycket låg nivå.” Och långsamt.
Ändå fanns det klart uttryckta avsikter från rysk sida, att återta kontrollen över alla de territorier som ingick i Sovjetunionen. Sovjetunionens sönderfall har flera gånger beklagats av Putin. Han och hans olika koryféer har underkänt dessa självständiga staters rätt att existera – och alldeles särskilt Ukraina.
Och det mesta som beredningen enats om, ligger fortfarande i en ekonomiskt osäker framtid. Vissa förstärkningar görs förstås här och nu, bland annat genom den återtagna värnplikten och återuppsatta förband. Men väsentliga förstärkningar återstår ännu. Och Socialdemokraterna har fortsatt vägra förbinda sig att finansiera dessa.
Vid regeringens presskonferens nämnde vare sig försvarsminister Peter Hultqvist eller statsminister Magdalena Andersson en enda ny, konkret åtgärd för att ytterligare höja den svenska beredskapen.
Den är med andra ord allt annat än god.
Statsministern kunde i alla fall, som svar på en direkt fråga, kalla Putins senaste uttalanden för ”förskräckliga” – och erkände att med tanke på dem är det inte enbart Ukraina som är hotat. Det gäller till exempel de baltiska staterna.
Deras situation är inte riktigt lika utsatt. De är medlemmar i EU och i Nato. Det ger dem skydd som Ukraina saknar. Därför är Ukraina idag utsatt för en pågående, militär invasion – medan de baltiska staterna inte är det.
Men, som tidningen NU flera gånger påpekat, i det strategiska läget i norra Europa spelar delar av svenskt territorium en nyckelroll. Inte minst Gotland.
Vi måste kunna försvara vårt territorium och förhindra att en främmande makt använder sig av det, i ett angrepp mot andra stater. Det är vår skyldighet. Inte enbart moraliskt utan också folkrättsligt.
Med tanke på detta har förstås den tidigare hånade återmilitariseringen av Gotland varit väldigt betydelsefullt för säkerheten. Men är det tillräckligt med nuvarande nivå?
Det handlar inte enbart om vår egen säkerhet och territoriella integritet, utan också om andra länders.
Om Sverige uppfattas brista i förmåga, så ökar det osäkerheten. Debatten har ofta innehållit frågan om Sverige kan tänka sig att skänka vapen eller annan militär materiell till Ukraina för att stärka deras försvarsförmåga. Men det nämns inte att även höjningar av vår egen förmåga spelar en strategisk roll.
Och därför är frågorna om detta fortfarande ganska tama. Det borde de inte vara. Regeringen borde pressas hårdare. Vilka extra insatser behövs här och nu? Vilka beslutade åtgärder kan tidigareläggas? Snabbas på? Beställningar som kan läggas tidigare?
Vad västvärlden svarar på den ryska aggressionen är också globalt betydelsefullt. Kina studerar säkerligen detta mycket noga. Ser de en öppning – en tvekan från västvärlden – så kan det som nu drabbar Ukraina snart följas av Kina mot Taiwan.
Världens säkerhetsordning är nu hotad. Men hotet är inte nytt. Det är orimligt att alltför lite görs trots återkommande, uttalade hot.
Putin sa vad han skulle göra mot Ukraina. Sen gjorde han det. Han har uttalat fler hot – kommer vi att ta dem på större allvar nu?
Xi Jinping har antytt liknande saker om Taiwan. Kommer världen ta det på allvar?
Det måste vi göra.
