Få gånger framstår Sveriges efterkrigstids utrikespolitik som så hycklande som när det kommer till Raoul Wallenberg. Neutralitetspolitiken beskrevs som det moraliskt rätta när den i praktiken innebar att Sverige inte vågade ta reda på vad som hände Wallenberg efter att Sovjetunionen fängslade honom. Under Alliansregeringen såg vi, förvisso alldeles för sent, till att lyfta fram hans livsgärning. Raoul Wallenberg-dagen som vi firar i dag är ett led i det arbetet.
”För mig finns inget annat val. Jag skulle aldrig kunna återvända till Stockholm utan att veta med mig att jag gjort allt som står i mänsklig makt för att rädda så många judar som möjligt.”
Raoul Wallenbergs svar på frågan om varför han riskerade livet när han räddade tiotusentals judar i Budapest under andra världskriget väcker frågor. Vad skulle jag själv ha gjort om jag haft samma chans att göra skillnad? Skulle jag vågat visa mod eller skulle rädslan gjort att jag tystnat och vänt bort blicken? Jag vet inte. Jag tror ingen av oss vet hur vi skulle agera i en situation där det verkligen gäller. Men vi kan ändå finna inspiration i vad Wallenberg gjorde.
… skapa en skola där varje ny generation kan vinnas för idén om demokrati och mänskliga rättigheter.
Vi lever i ett Europa där de främlingsfientliga åter spelar på människors rädsla. Murar byggs och grupp ställs mot grupp. I Sverige drabbas den judiska rabbinen i Malmö Shneur Kesselman av öppen antisemitism när han går på sin stads gator. Under senare år har vi sett hur den våldsbejakande islamismens hat leder till terror som slår till mot judiska institutioner och yttrandefriheten. Och varje dag finns det svenska muslimer som drabbas av ett kollektivt skuldbeläggande och en öppen rasism.
När vi firar Raoul Wallenberg-dagen ska vi påminna oss om att det riktigt farliga för ett samhälle inte är de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Vi kan inte alla vara hjältar som Raoul Wallenberg, men vi kan alla göra något. Vi kan säga ifrån när vi möter rasism och främlingsfientlighet. Se till att rabbinen i Malmö kan söka stöd i att det är många som tar avstånd från den antisemitism som han drabbas av och att den unga kvinna som drabbas av hat mot muslimer vet att hon inte är ensam. Vi behöver se till att hatbrotten tas på större allvar, stärka säkerheten kring judiska institutioner och moskéer, förstärka arbetet mot extremism och skapa en skola där varje ny generation kan vinnas för idén om demokrati och mänskliga rättigheter.
Samtidigt som vi utvecklar en politik för att fattiga människor inte ska behöva söka sig till rikare länder för att tigga ska vi påminna oss själva om att den utsträckta hand som vi möter på gatan tillhör en medmänniska. Och vi ska alltid komma ihåg att bakom tidningsrubrikerna om hur många som nu söker asyl i Sverige finns det människor som ber om en fristad. Visst skapar det flyktingmottagande som vi nu har utmaningar för Sverige. Vi har ett ansträngt mottagningssystem och behöver förnya integrationspolitiken när fler människor kommer. Men är alternativet att skicka tillbaka människor till mördandet? Har vi något annat val än att se till att göra vad vi kan för att rädda dem som ber om vår hjälp?
Erik Ullenhag är gruppledare för Folkpartiets riksdagsgrupp.
