Uppvuxen i detta land och tillhörandes den sista skaran män som tjänstgjorde under värnplikt så ser jag återkomsten av densamma som välkommen. Jag har fått åtnjuta fördelarna av att leva i ett fritt land där skolgång, universitetsstudier och den allmänna välfärden är just allmän – till för alla.
Med friheter och möjligheter återfinns i ett samhälle även skyldigheter: skolplikt (nåväl, det rör främst mina barn i dagsläget) skatteplikt (nota bene, skatten är för hög men det är ett annat inlägg) och totalförsvarsplikten, liksom den återupptagna allmänna könsneutrala värnplikten.
Relationen mellan stat och individ är ett outtömligt ämne öppen för ideologisk debatt. Ska staten inskränka individens friheter genom plikt? Vilka friheter kan individer utnyttja om det inte finnas en stat som ytterst garanterar säkerhet (territoriellt försvar)?
Av mer praktisk art är frågan om finansiering – vilken andel av budgeten ska Försvarsmakten – och andra relaterade myndigheter – ha? Hur ska samtiden definieras med begrepp som hybridkrigföring, gråzonsproblematik eller ofred?
Bör Sverige gå med i NATO? Att Vita Huset för stunden styrs av en nyckfull president ser jag inte som ett långsiktigt bekymmer avseende världens största och mest slagkraftiga försvarsorganisation.
Hur som haver, ovanstående funderingar är värda att fundera över i hängmattan, på kafferasten eller bakom rodret. Det jag vill djupdyka i är frågan om vilka som ska bemanna detta försvar.
Högre löner brukar lyftas fram som ett argument, vilket jag instämmer är viktigt. Fler värnpliktiga är också en bra väg att gå. För att Försvarsmakten ska nå hela vägen anser jag att fler personer behöver ha ett aktivt engagemang i totalförsvaret. Att en ökad sådan resurs är efterfrågad blir tydligt när skogsbränder härjar under sommaren, eller andra kriser som kan tänkas dyka upp.
Huvuduppgiften för myndigheten är fortfarande förmågan till väpnad strid (Förordning (2015:722)) och det är här som ett ökat folkligt engagemang är av betydelse.
Vår kära major ställer sig till förfogande till staben i militärregion mitt (för myndighetens organisationsstruktur hänvisar jag till www.mil.se), Maria Weimer har visat intresse för hemvärnet, liksom ett antal andra bekanta inom partiet.
Fler värnpliktiga innebär att vi inom Försvarsmakten kanske – och jag säger kanske – når målgrupper som annars inte sökt sig till oss.
Men hur ska vi nå nyblivna svenska medborgare, eller ”gamla” medborgare som kommit hit från nära eller fjärran länder?
Integration lyfts fram som en knäckfråga och jag inbillar mig att det knappt kan finnas något bättre kvitto på att man är en del av vårt samhälle än när man ytterst är beredd att försvara det, iklädd en uniform med den svenska flaggan.
Vägen dit förutsätter även att individer kan språket och delar våra värderingar (grundlagen genom regeringsformen, lag 2010:1408 utgör en bra vägledning).
Nyblivna svenska medborgare (och de som blivit det förr!) bör få information om hur de kan bidra till (försvaret av) detta samhälle, genom värnplikt och /eller engagemang i hemvärnet.
Slutligen, Sverige ska försvaras – av oss alla – gemensamt, för allas vår frihet.
Fredrik Runesjö
