I del tretton av NU:s idédebatt fortsätter Håkan Jonsson på temat EU och dess paradoxer, utifrån sina egna erfarenheter av EU-förhandlingar.
Vad är makt, och hur får ett medlemsland makt och inflytande i EU? I Europaparlamentet har Sverige 20 av 751 ledamöter, så stort är vårt inflytande – så låter det formella svaret. I ministerrådet med sina mer komplicerade röstregler, har vi på samma sätt vår beskärda del av makten.
Men så enkelt är det inte. Som tur är. För den som vill gå lite djupare och titta en bit bakom finns det mycket mer att fundera på än de formella röstreglerna.
Jag ska skriva om två paradoxer som jag kallar ”halleluja-paradoxen” och ”veto-paradoxen”. De säger mycket om varför vi liberaler med vår konstruktiva attityd ofta har en god chans att få starkt inflytande i EU-förhandlingar, och de ger bra argument att använda när man debatterar mot EU-skeptiker.
För det är ju så, att förhandla i EU-frågor är inte annorlunda än andra slags förhandlingar. Det kan vara i bostadsrättsföreningen, i schackklubben, i kommun, region eller svensk rikspolitik.
Hur vet jag det? Jag har ägnat åtta år av min karriär åt EU-förhandlingar i olika kapacitet – större delen av den tiden i roller som representant för svenska regeringen. Och jag tror att andra liberaler som förhandlat på olika håll i EU håller med mig. Så häng med på en liten resa.
”Då räcker det inte med att skicka en -samling okritiska EU-anhängare till Bryssel, det behövs kritiker!”
Orden kommer från ett etablerat riksdagsparti i valrörelsen till Europaparlamentet år 2004. De beskriver det jag kallar för ”halleluja-paradoxen”.
Och ni känner säkert igen tonläget – visst skulle det kännas tryggt, om vi visste att våra svenska intressen försvarades av någon som inte är en blåögd, naiv ja-sägare utan en sund skeptiker? Vi ska inte välja företrädare som bara säger ”ja och halleluja” till allt i EU. Det behövs kritiker! De har större framgång i att försvara svenska intressen. Men jag menar alltså att detta inte stämmer. Att det är en paradox.
Tänk dig den där schackklubben som jag nämnde. Det är årsmöte. Två nya medlemmar gör entré, och båda yttrar sig i frågan om att skriva om stadgarna på några punkter.
Ny medlem nr 1 säger: ”Jag älskar schack, jag tycker ni alla verkar jättetrevliga, men jag är bekymrad över punkt 43 i våra stadgar. Kan vi inte ändra på den?”. Ny medlem nr 2 säger: ”Jag är kritisk till schack, jag är skeptisk till sällskapet, och jag vill ändra på punkt 44 i våra stadgar.” Vem får mest framgång?
Nej, om vi verkligen vill ha någon som förhandlar bra, så tror jag inte kravprofilen bara ska vara ”kritisk”. Snarare ”konstruktiv”. Sedan kan man fråga sig om alla skiljelinjer för en liberal måste vara nationalstatens, men det är en helt annan femma.
”Så det är många frågor som är centrala för vårt land som vi kommer att förlora makt och inflytande över!”
Citatet är från en riksdagsledamot från ett EU-kritiskt parti, när Lissabonfördraget skulle antas av Sveriges Riksdag. Jag kallar det för veto-paradoxen.
Varje gång EU:s beslutsregler diskuteras så dyker den upp. I dagarna är den uppe igen i Storbritannien, i deras Brexit-debatt. Så här låter den: Den regel som bäst garanterar att ett land får inflytande i EU, det är att ha full vetorätt för beslutet i ministerrådet. För då kan man alltid stoppa beslut som man inte gillar, även om man är enda landet kvar som är motståndare.
Alternativet, som blivit vanligare de senaste decennierna, är att ha röstregler i ministerrådet med stark majoritet – på engelska brukar man säga ”QMV”, alltså qualified majority voting. En övergång från veto till QMV för en viss fråga – är den alltid en förlust av inflytande och suveränitet för ett medlemsland?
På ytan verkar det ju så, för makten ökar ju ”i Bryssel”, för EU-systemets möjligheter att fatta beslut. Och det är just det som citatet här ovan handlar om, när det sägs som en självklarhet att vårt land förlorar inflytande. Men att EU kan fatta beslut ligger ju också i medlemsländernas intresse.
Ett exempel. Om man vill ha en radikal klimatpolitik, men Polen och Ungern säger nej, vad händer då?
Med vetorätt kan ett eller ett par länder stoppa de förslag som läggs fram. Men med QMV kan de som vill stoppa bli överkörda, och övriga länder tillåts gå vidare för att få fram ett beslut.
Om man hävdar att vetorätt alltid ger mer inflytande för ens eget land, så utgår man ju ifrån att ens eget land alltid kommer att befinna sig på sidan som vill bromsa eller stoppa beslut.
Om man i stället tror att ens land ofta finns bland majoriteten, bland de som vill driva på, bland de i ordets bästa mening radikala – då ökar ju ens makt med QMV. Där vill jag som -liberal se mina partivänner – och där finns vi ofta, både svenska liberalerna och ALDE-gruppen i Bryssel.
Och till sist några ord om den sociala pelaren. Så kallas det där EU-projektet där flera frågor som rör arbetsrätt och sociala frågor börjat diskuteras på EU-nivå.
Liberalerna landade ju för ett par år sedan i att vara förespråkare för denna tanke, som bland annat lanserades vid ett särskilt ”socialt toppmöte” i Göteborg år 2017. Andra borgerliga partier höll inte med oss.
Man kan nog ana att denna fråga dyker upp i valet till Europaparlamentet. Jag ska beskriva varför jag själv kommit fram till att jag stöder tanken. Även detta resonemang rymmer en paradox.
Det som gjort EU framgångsrikt med den inre marknaden och den fria rörligheten, det är enligt många och enligt mig att man gjort det ”på riktigt”. Det finns juridiskt bindande regler och möjlighet att gå till domstol för att få rätt om något land försöker sätta sig på tvären och inte vill leva upp till redan fattade beslut. Men med sociala pelaren är det faktiskt mest snack.
Det skapas ingen formell ny beslutsrätt för EU med den sociala pelaren. Det finns ett antal benchmark-processer, och det finns formuleringar som kan ha gett råg i ryggen åt beslutsfattare – men i grunden är det samma juridiska regler som samarbetet baseras på.
Det nya är alltså mest snack. Ändå gör det skillnad. För som liberal kan man ju lätt ha -sympati för att ett EU som gör anspråk på att ligga nära sina medborgare och lyssna på dem också behöver på ett mjukt sätt ge respons på frågor som handlar om arbetstagares rättig-heter och frågor som rör till exempel yrkesroller och kompetensutveckling.
Vi gör ju likadant inom Sverige rätt ofta. Det är till exempel landsting och regioner som ansvarar för sjukvård. Men ändå har vi sjukvårdsdebatter i riksdagen rätt ofta. Det är precis som med EU:s sociala pelare. Det är mest snack. Men det är rätt bra snack.
Håkan Jonsson Tidigare diplomat och statssekreterare hos EU-minister Cecilia Malmström, i dag partner i kommunikationsbyrån -Hallvarsson & Halvarsson.
