Han möter upp på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Johan Jakobsson. Tidigare partisekreterare för Folkpartiet. Numera företagare. Ett av namnen bakom partiets nya politik runt millennieskiftet. Med språkkrav, en vassare rättspolitik och tydligare krav i skolan blev Folkpartiet valvinnaren år 2002. Han var med och byggde upp allianssamarbetet men följde aldrig med till Rosenbad. Strax före valdagen 2006 lämnade han partipolitiken som en följd av det som har kommit att kallas dataintrångsskandalen.
Vi sitter i ett konferensrum på Johan Jakobssons pr-byrå, Nordic Public Affairs. På ena väggen i det nästan helt avskalade rummet hänger två kampanjaffischer från kärnkraftsomröstningen 1980. Två utropstecken från en svunnen tid. Från en tid då partierna fortfarande var stora medlemspartier, då väljarna röstade av tradition och twitterkampanjernas förenklade budskap var långt borta.
När vi träffas har det hunnit gå några dagar sedan hela världen fick veta att USA:s nya president heter Donald Trump. Valet som för många blev ett uppvaknande. För andra mer av ett, ”vad var det jag sa”. Men gemensamt för alla tycks känslan av rådvillighet vara. Ett slags kollektivt: Vad gör vi nu? Hur ska de etablerade partierna klara av den utmaning de står inför?
Vad tror du?
– Partierna har gått från att vara folkrörelser till att bestå av en snävare krets av människor. Mitt intryck är det medfört att partierna har fått svårare att förstå hur deras mandat ser ut och vad väljarna önskar. De har även fått svårare att tänka nytt.
– Jag tror att de partier som låter ledningen arbeta rätt fritt är de partier som har bäst förutsättningarna att lyckas i en tid där folkrörelserna håller på att ebba ut. De som låter ledningen göra en självständig analys av vilken roll som partiet bör ta och utifrån den skapa ett erbjudande till väljarna. Ledningen måste få ett mandat att fokusera på väljarna och inte tvingas att anpassa sig till vad den lilla gruppen av medlemmar har för stämningsläge för tillfället.
Johan Jakobsson arbetade först som stabschef hos Lars Leijonborg. Senare blev han partisekreterare. Under de åren genomgick partiet det förändringsarbete som av många har beskrivits som en vandring från snällism till kravliberalism.
– Vi lyckades känna av ett stämningsläge hos väljarna. Hitta frågor som väljarna efterfrågade men som inget annat parti dittills hade erbjudit.
Hur skulle ett liknande svar på stämningsläget i dag se ut?
– Vi lever i en tid av väldigt förenklade budskap. Jag tror att det finns en stor efterfrågan på politiker som är mer resonerande, som vågar erkänna målkonflikter och klarar av att presentera nyanserade lösningar.
Hur ser du på Liberalernas förändringsarbete? Är partiet på rätt väg?
– Jag vet inte riktigt vad som händer i arbetsgrupperna. Men ett inslag som jag har sett och som verkar hoppingivande är Mats Perssons arbete på det ekonomiskpolitiska och arbetsmarknadspolitiska området. Det tycks vara just ett nyanserat, komplicerande och fördjupande resonemang. Han utgår från den verklighet som vi lever i istället för att utgå från gamla käpphästar som många andra gör. Och han står på en gedigen kunskapsgrund.
När Decemberöverenskommelsen lanserades gick Johan Jakobsson ut och kritiserade uppgörelsen. DÖ är inte längre aktuell men frågan om hur en regering ska få igenom sin politik under rådande parlamentariska läge och hur partierna ska samarbeta är alltjämt aktuell.
– Partierna måste komma över de låsningar som finns mot att samarbeta över blockgränserna. Ett pragmatiskt samarbete i riksdagen måste till. Det finns ingen annan väg.
– Det verkar ju inte så troligt att något av blocken får majoritet i nästa val och då bör slutsatsen bli att man måste vara mer öppen för att lösa sakfråga för sakfråga, sträva efter att hitta nya majoriteter i riksdagen och föra dialog redan i propositionsarbetet.
Gäller det också SD?
– Jag tycker att det som Torkild Strandberg gör i Landskrona är intressant. Han för en dialog med alla partier i fullmäktige. En aspekt på DÖ var att väljare uppfattade det som om att det fanns en mobbningsituation i riksdagen. Det skapar bara en grogrund för populism. Ska man gradera partier efter om de är möjliga att prata med eller inte kommer man förr eller senare att få problem. Varför kan man göra upp med Vänsterpartiet? Det finns ju massor av invändningar mot att samarbeta och förhandla med dem. Slutsatsen måste bli att man måste lösa sakfråga efter sakfråga.
Johan Jakobsson lämnade partipolitiken för tio år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Socialdemokraterna har blivit ett parti bland andra. Inget block har längre egen majoritet. Sverigedemokraterna ser ut att än en gång nå nya valframgångar.
Om vi träffas igen om tio år, vad har hänt då?
– Tendensen som vi ser i dag med att hitta lösningar i riksdagen kommer att ha vuxit sig än starkare. Vi kommer att se mer av sann parlamentarism. Redan i dag ser vi en maktförskjutning från regeringskansliet till riksdagen. Och det är väl egentligen en utveckling som ingen kan vara kritisk mot – riksdagsledamöterna får mer makt och blir mindre av transportkompanier.
När nya konstellationer växer fram i riksdagen, betyder det att Alliansens tid är över?
– Nja. I sin kärna utgör Alliansen fyra partier som säger att de vill regera tillsammans. I den meningen har Alliansen en framtid. Men om samma partier sedan kommer finna gemensamma lösningar i varje sakfråga i riksdagen är en annan fråga.
Under Johan Jakobssons tid som stabschef och partisekretare utformade partiet en ny integrationspolitik. Språkkravet blev en symbolfråga för den nya linjen. Folkpartiet fick massiv kritik. I dag skulle få höja på ögonbrynen om liknande förslag presenterades. I efterhand har många menat att situationen för Liberalerna som för svensk politik i sin helhet skulle sett helt annolunda ut i dag om partiet hade stått kvar vid den linje som det då slog in på.
Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, det tror jag.
Ylva Westlund
