Som tonåring bojkottade jag fruktkonserver då de kunde komma från Sydafrika, men jag fick uppleva hur det vidriga rasåtskillnadssystemet föll. Som 17-åring såg jag på tv hur människor plockade ned Berlinmuren bit för bit. Jag kunde följa hur kommunismen eroderade och hur Tyskland återförenades. Som 22-åring kampanjade jag för ett EU-medlemskap och såg ett Europa där samarbetet blev allt djupare. Vi var många som såg demokratisk utveckling och marknadsekonomi som något som med tiden skulle segra överallt. Gränser mellan länder var något som vi snart bara skulle läsa om i historieböckerna.
Vad upplever den som växer upp i dag? Extremistiska rörelser som förvandlat stora delar av Mellanöstern till ett slagfält. Ett Storbritannien som röstar för att lämna samarbetet och ett Europa som inte klarat att ge människor på flykt en fristad. Ett USA som väljer en president som förespråkar slutenhet och som inte verkar kunna stava till jämställdhet.
Jag tror att förklaringen till att slutenheten och intoleransen vinner stöd är att allt fler tror att morgondagen blir sämre än i dag. Kolgruvearbetarna som valde Trump ser sig som förlorare på globaliseringen. Många av dem som röstade för Brexit tycker också att tillvaron blivit sämre.
Var den framtidstro som dominerade när jag var ung en parentes i historien? Är svaret på människors oro att vi ska bejaka en världsbild som säger att det var bättre i går? Jag tror inte det.
Svaret måste vara att erbjuda en positiv framtidsvision. Välståndet kan öka för alla om vi bejakar företagssamhet och frihandel. Länder blir rikare av mångfald och samhällen blir bättre av respekt för människors olikhet. Genom mer samarbete kan vi lösa vår tids stora frågor som klimathotet. Vi behöver berätta de positiva historierna. Om dem som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn och som i dag jobbar som läkare. Om att fattigdomen minskar i världen. Om att vi klarat miljöhot genom historien och om att vi också kan rädda klimatet om vi samarbetar mer.
Efter Brexit och den amerikanska valrörelsen är det lätt att känna pessimism. Men ska vi lära något av historien är det att framtiden blir bättre när vi vågar tro på en ljusare morgondag. Jag kanske är obotlig optimist men jag vägrar att ge upp tanken på att mina barn ska kunna bli vuxna i en värld som är rikare, bättre och mer tolerant.
Erik Ullenhag,
Sveriges ambassadör i Jordanien. Tidigare bland annat partisekreterare för dåvarande Folkpartiet, integrationsminister och gruppledare för Liberalerna i riksdagen.
