Är det oanständigt att diskutera praktikaliteter som volymer och kapacitet i flyktingpolitiken? Jag tycker det är vår skyldighet. Jag vet att utformningen av asylreglerna är skillnaden mellan liv och död och förtjänar att diskuteras i klartext, inte med önsketänkande eller dunkla floskler. Hur invandringen till Sverige ska se ut efter att de tillfälliga reglerna upphör är en av de viktigaste politiska frågorna i dag.
För liberaler är det självklart att stå upp för internationellt ansvar och solidaritet med människor som drabbas av förtryck, krig och katastrofer. Problemet är att Sveriges flyktingpolitik, trots ett stort antal asylsökande, inte alltid hjälper dem som behöver det mest. Systemet har gynnat människor med ekonomiska resurser och mycket muskler, i praktiken män. Detta accelererade till en ohållbar nivå 2015, med stora konsekvenser för flyktingar som riskerade sina liv, men också för utanförskapet och förtroendet för en human flyktingpolitik.
Vi ska inte försvara den gamla ordningen. Den flyktingpolitiken var inte human och inte liberal. De tillfälliga reglerna är heller ingen uppgörelse med den missriktade flyktingpolitiken. Man gör gränskontroller och ger tillfälliga uppehållstillstånd men samma typ av människor åtnjuter svenskt beskydd. Det är inte en långsiktig lösning. Jag menar att hela politiken bör göras om och återgå till ursprungstanken med flyktingkonventionen.
Enligt flyktingkonvention så är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp. Förföljelsen kan komma från hemlandets myndigheter eller att myndigheterna inte skyddar mot förföljelse. Ändå domineras svensk migrationspolitisk debatt av de så kallade alternativt skyddsbehövande. Visserligen människor på flykt men inte personligen förföljda av regimen. Många av dem skulle med fördel bli bättre hjälpta i närområdet.
En annan fråga är huruvida asyl ska sökas vid landets gränser eller om det kan ske på annat sätt någon annanstans. Handen på hjärtat, så har bestämmelsen att asylansökan enbart kan göras av den som nått den svenska landgränsen gjort det svårare för den enskilda flyktingen, hållit volymerna nere och kostat människors liv. Liberalerna bör inte förkasta möjligheten att ansöka om asyl på till exempel svenska ambassader. Det är smartare än att bevilja visum för att komma hit och söka asyl. Lagliga vägar in genom visum leder bara till fortsatt risk att den som nekas asyl blir kvar i landet olagligt.
Med facit i hand – där fler utsätter sig för fara i brist på lagliga vägar in, där de som får avslag vägrar lämna landet och där majoriteten av asylsökande inte är personligen förfölja av regimen utan flyr undan krig, måste frågan ställas om det inte är dags att tänka om. Vilka förutsättningar och behov har Sverige? Hur hjälper vi de allra mest utsatta, som är personligen förföljda och inte kan bosätta sig i ett grannland eller återvända till sitt hemland? Hur stödjer vi alla andra som inte faller under FN:s flyktingkonventionens ursprungliga definition på flykting?
Landsmötet bör, som jag var inne på redan i min förra NU-artikel, utforma en offensiv internationell solidaritetspolitik som innebär effektiv fattigdomsbekämpning, tullättnader för fattiga länder gentemot EU, freds- och demokratibyggande insatser och stärkta resurser till UNHCR. Sverige ska fortsatt ta solidariskt ansvar, men utifrån en långsiktig analys av välfärdens förutsättningar, arbetsmarknadens behov och säkerheten. Fokus ska ligga på konventionsflyktingar och arbetskraftinvandring. Asylrätten ska värnas men politiken måste utformas på ett sätt där inte främst de pojkar och män, som har förmåga och ekonomiska resurser att ta sig till Sverige, gynnas.
Migrationspolitiken hänger ihop med integrationspolitiken. Minst lika viktigt är att stoppa framväxten av parallella samhällen, återupprätta förtroendet för rättsstaten och möjligheterna till klassresa. Mitt politiska engagemang föddes när politiker och media vägrade se och erkänna vad som behövde göras för att bekämpa hedersvåldet, utanförskapet och den våldsbejakande islamismen. Samhället svek de mest utsatta flickorna. Folkpartiet vågade ibland inta en annan attityd. I dag diskuteras dessa frågor väldigt mycket men ganska lite blir gjort. Låt oss inte göra samma misstag med flyktingpolitiken. Minns tvärvändningen 2015 – att tvingas erkänna sitt misslyckande i sådana former förbättrar verkligen inte förtroendet för politiker!
Den svenska välfärden byggdes upp av människor med stort personligt ansvarstagande, man skulle göra rätt för sig och bidra till samhället – lika höga krav ska gälla alla även dem som är nya i vårt land. Personligt ansvarstagande i kombination med rätt förutsättningar är det som lägger grunden för den svenska gemenskapen.
Nyamko Sabuni
Tidigare integrationsminister
