Har du hört något från Mira? Inget nytt, men inga nyheter är bra nyheter nu, svarar min mamma. Mira och hennes ena son befinner sig i Ashkelon, hennes andra son med sin familj befinner sig i Jerusalem. De är vår släkt, vi hörs då och då och senast vi sågs var för ett par år sedan. Men de senaste veckorna har vi hörts regelbundet, hennes söner har blivit inkallade som reservister, precis som hundratusentals andra och hon själv spenderar mestadels av tiden i skyddsrummet.
På andra sidan bordet sitter min man med telefonen mot örat, han pratar med sina. Hur mår de? Frågar jag. De är helt okej, inget nytt, svarar han. Några av hans släktingar är fast i Syrien just nu på grund av de sönderbombade flygplatserna. Hur mår dina, något nytt? Frågar han tillbaka.
Konflikten i Mellanöstern har alltid varit ett känsligt och svårt ämne hemma hos oss och för vem är det inte det? En konflikt som många har väldigt starka åsikter om, speciellt de som på ett eller annat sätt har band till regionen. Vi har diskuterat konflikten många gånger, försökt att analysera, nyansera och förstå. Men nu efter de senaste händelserna finns inga ord kvar. Jag känner bara en enorm sorg, hopplöshet och vrede. Hur kunde det bli så?
Att så många civila, kvinnor och barn har fallit och fortsätter att falla offer för barbarisk terror, vidriga massaker, krigets grymma verktyg, blockader, allt det här är helvetet på jorden som vi ser och det syns inget slut på eländet.
Som många andra försöker jag ändå att följa nyhetsrapportering, jag lyssnar och tar in olika perspektiv, följer olika flöden och röster. Men debatten känns så polariserad och onyanserad, och det är varken de israeliska eller palestinska barnen som verkar stå i fokus. Jag blir mörkrädd. En större polarisering i världen är väl det sista vi behöver just nu? Man måste väl kunna fördöma Hamas vidriga massaker och samtidigt se vilka förödande konsekvenser blockaden mot Gaza leder till?
Nej, till slut så blev det för mycket för mig, det kan bero på min bebisbubbla jag befinner mig eller den faktiska tiden vi lever i.
Vad kan vi göra då, vad kan jag göra? Jag vet inte och tills jag vet så tänker jag fortsätta fråga hur alla mår, oavsett vilken sida av gränsen man råkar befinna sig på.
Natalia Rylander har arbetat på Liberalernas riksdagskansli och varit ordförande för Liberala studenter.
