Det har äntligen börjat märkas att EU-intresset tagit fart igen inför vårens val till Europaparlamentet. Partierna lanserar just nu sina kandidater, seminarier med EU-vinkel arrangeras och intresset från media om arbetet i Bryssel tilltar.
För oss som jobbar dagligen med frågor som rör EU är detta såklart välkommet även om vi ständigt brottas med irritationen över att rapporteringen och uppmärksamheten hade kunnat vara betydligt mer omfattande. Att det i Sverige fortfarande tycks finnas ett större intresse för vad som händer i amerikansk politik än den europeiska är ett misslyckande för både media och politiken med tanke på hur mycket besluten i Sverige påverkas av vad som sker i Bryssel.
Ett annat lika svårlöst dilemma är att svenskar börjar bli en bristvara i Bryssel. För ett land som tycker om EU så mycket som svenskarna gör är det förvånansvärt få som väljer att flytta hit för att jobba inom institutionerna. När Sverige gick med i EU 1995 flyttade ett stort antal tjänstemän ner till Bryssel samtidigt och har under åren gjort karriärer inom EU. De går dock i pension snart och nyrekryteringen har under åren gått trögt.
Det svala intresset att ta jobb i Bryssel innebär att Sverige med åren blivit allt mer underrepresenterat i personalstyrkan. Det gäller framförallt på kommissionen, därifrån lagförslagen i EU förbereds och läggs fram. Även om de som jobbar för kommissionen inte ska arbeta för landet man kommer ifrån, innebär det ändå att det svenska perspektivet försvinner när viktiga framtidsfrågor diskuteras. Det är illa för Sverige, både sett till vårt samlade inflytande och ur en demokratisk synvinkel.
Initiativ har tagits för att komma till rätta med de motvilliga svenskarna som vägrar att flytta hit. I somras tog EU-minister Jessika Roswall emot en handlingsplan som EU-kommissionen i samarbete med svenska myndigheter tagit fram för att stärka den svenska närvaron i EU:s institutioner. Därtill kommer kommissionen i framtida antagningsprocesser vika fler platser till länder som är underrepresenterade vilket ska leda till att skillnaderna när det kommer till vilka medlemsländer de anställda kommer ifrån ska jämnas ut.
Utöver detta kommer det att behövas ett attitydskifte på svenska lärosäten för att det ska bli tydligt att en framtid inom EU:s institutioner ska vara lika självklar som inom myndigheter eller förvaltning på hemmaplan.
Det finns dagar man själv kanske ifrågasätter beslutet att flytta ner till Bryssel. Som i förra veckan när jag på väg till jobbet trampade i en kompostpåse eftersom det belgiska sopsystemet bygger på att man lämnar sina sopor på trottoaren. Det vägs å andra sidan ganska snart upp av det faktum att Bryssel med sin otroliga mångfald av nationaliteter och unga människor som kommit för att jobba i EU gör det här till en väldigt rolig plats att vara på. Därtill är det lätt att hitta lägenhet, lönerna i euro är bra och dessutom har man har nära till kontinenten, vilket borde vara goda anledningar för fler att flytta hit.
Fler svenskar behöver jobba inom EU och på samma sätt som politiker och media behöver bli bättre på att aktivt delta och bevaka EU-samarbetet behöver vi också fler som förvaltar det på plats i Bryssel. Sommaren 2024 hoppas vi att Liberalerna kan skicka både fler parlamentariker och medarbetare till Bryssel.
Olle Johnsson är medarbetare vid Liberalernas Brysselkansli där han arbetar med handelsfrågor.
