Plötsligt har den kvinnliga rösträttskampen för 100 år sedan fått stor uppmärksamhet, dels genom andra säsongen av tv-serien Fröken Frimans krig, dels genom den brittiska filmen Suffragette. Anders Johnson inleder här en artikelserie om liberala rösträttskvinnor.
Både Fröken Frimans krig och Suffragette har ett gräsrotspers-pektiv. Rösträttsledarna, spelade av Suzanne Reuter respektive Maryl Streep, sveper förbi i en enda scen.
Huvudpersonen i Suffragette är en 24-årig kvinna, Maud Watts (spelad av Carey Mulligan) som arbetar i ett tvätteri. Hon dras, inledningsvis motvilligt, in i rösträttsrörelsen och medverkar sedan i dess våldsamma kamp. Detta möts med en hårdhänt polisrepression. Filmen ger en verklighetstrogen och gripande bild av den brittiska rösträttskampen.
Precis som i första säsongen av Fröken Frimans krig handlar den andra om kvinnorna bakom konsumentkooperativet -Svenska Hem, som nu engagerar sig för kvinnlig rösträtt. Även om säsongens program var underhållande, ger det en missvisande bild av den kvinnliga rösträttsrörelsen.
Även om man nu tänker bort all koppling till den mycket kompetenta rösträttsledaren Anna Whitlock och ser kooperativets kvinnor som en liten lokal kampanjgrupp, ger manus-författarna en infantiliserande bild av rösträttsrörelsen. Den bestod inte av några amatörmässiga entusiaster.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) grundades 1903 och var tvärt om mycket välorganiserad. Ledningen lade sig vinn om att alla skulle uppträda respektabelt – inget våld, ingen yvighet, ingen lösaktighet. I LKPR deltog kvinnor från alla politiska riktningar och även kvinnor utan partipolitisk bakgrund.
Men liberalerna dominerade redan från början. Denna dominans förstärktes när många socialdemokrater lämnade LKPR 1907 för att koncentrera sina krafter på den egna rörelsen. År 1911 lämnade flera högerkvinnor när LKPR beslöt att uppmana väljarna att bara rösta på partier som stödde kvinnlig rösträtt.
LKPR bedrev en mycket omfattande verksamhet med möten, namninsamlingar och kurser över hela landet. Som mest fanns 217 lokalföreningar med över 17 000 medlemmar. En rad skrifter och pamfletter producerades.
År 1911 arrangerades en internationell rösträttskongress i Stockholm med deltagare från 26 länder i fyra världsdelar. Åren 1912–1919 utgavs tidskriften Rösträtt för kvinnor. Föreningen upplöstes efter fullgjort arbete 1921.
Den till England utvandrade Martina Bergman-Österberg gjorde en stor donation till LKPR för upplysningsverksamhet bland landsbygdens kvinnor. Sammanlagt 150 000 kvinnor genomgick de Bergman-Österbergska samhällskurserna, som startade 1912.
Där fick de undervisning i kommunal- och statskunskap samt i sociala frågor. Den första kursledaren, och författare till mycket av kurslitteraturen, var Gerda Planting-Gyllenbåga. Hon var ordförande i Huskvarnas rösträttsförening och invaldes på en kvinnolista i stadsfullmäktige där hon satt som frisinnad ledamot.
Anders Johnson
Artikeln publicerades i NU nr 3 2016
