Per Thullberg är en av Folkpartiets allra nyaste medlemmar. Under åren 2003 till 2010 var han generaldirektör för Skolverket och alltså den som ytterst hade ansvar för att se till att många av Alliansrege-ringens reformer på skolområdet realiserades. NU har träffat honom för att få höra hur han ser på svensk skolpolitik och den svenska skolans framtid.
Till att börja med, hur kom det sig att du blev folkpartist?
– Jag har hela tiden varit på gränsen mellan socialdemokrati och liberalism. Jag är uppvuxen i en folkpartistisk familj. Min morfar, David Ollén, var exempelvis riksdagsledamot för Folkpartiet under min uppväxt på 50-talet. Själv röstade jag också på Folkpartiet första gången som jag fick rösta 1966. Sedan har jag röstat på en det ena, en det andra. Och på 80-talet var jag lokalpolitiskt aktiv i Socialdemokraterna i Täby.
– Men nu kände jag att Folkpartiet låg mig närmast om hjärtat, mycket beroende på skolpolitiken. Jan Björklund har gjort storverk genom sitt reformarbete under åren 2006 till 2014. Det kommer att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av skolan.
Vilka är de viktigaste -förändringarna som har skett under senare år?
– Att vi sammantaget håller på att få en bättre skola fokuserad på kunskapsmål, det råder det ingen tvekan om. Det är mycket bra att vi nu har fått nationella prov och en målnivå även i årskurs 3. Det är så viktigt att vi tidigt fångar upp dem som behöver ytterligare stöd genom någon form av läsa-räkna-skriva-garanti. Den stora skillnaden gentemot exempelvis Finland är att där sätter man in särskilt stöd redan i första klass.
Hur ser du då på betyg från årskurs 4?
– Det viktigaste är att det blir fokus på bedömning så att barnet inte lämnas åt sitt öde. Betyg, med sina för- och nackdelar, är ett etablerat bedömningssystem över hela världen. Så det är nog ett ganska bra signalsystem. Men det finns inga belägg för att betyg i årskurs 4 leder till bättre resultat än exempelvis skriftliga omdömen. De skriftliga omdömen och utvecklingssamtal som fanns i början på 2000-talet fokuserade dock mer på elevernas personlighet än på deras kunskapsnivå, vilket var helt fel.
Vilka är de största problemen idag inom svensk skola?
– Bristen på lärare, läraryrkets låga attraktivitet, ökande kunskapsskillnader beroende på social bakgrund samt små kommuners svårigheter att klara av sitt uppdrag. Bristen på behöriga lärare är ett jätteproblem. Enligt lärarförbunden fattas det upp emot 60 000 lärare. Inom ämnena naturvetenskap och matematik är bristen redan nu katastrofal.
Vad kan man göra åt detta?
– Det är kanske inte hela lösningen, men man skulle exempelvis kunna vidareutbilda nyanlända flyktingar. Många har kompetens på dessa områden. Språket är inte det viktigaste, det kommer att komma, men de behöver lära sig den sociala kontexten – att tala med såväl föräldrar som barn på ett rimligt sätt.
Enligt kritikerna har den borgerliga skolpolitiken med Folkpartiet i spetsen har varit misslyckad, ingenting ska ha hänt under åtta år vid makten. Hur ser du på det?
– Väldigt mycket har gjorts, men det handlar om enormt långa ledtider på allt. Ta till exempel lärarutbildningen. Den började utredas 2007, 2010 kom det en proposition från regeringen, den nya lärarutbildningen började genomföras 2012 och innan de första kullarna lämnar utbildningen kommer det att ha gått ytterligare fyra-fem år och sedan ännu mer innan deras utbildning börjar prägla skolan.
– Detsamma gäller de nya kursplanerna där en utredning kom igång 2006 och kursplanerna började gälla från 2012. Och innan en elev har gått igenom hela systemet med det nya styrdokumentet som grund har det gått ytterligare tio år.
Regeringen tillsatte för någon vecka sedan en skolkommission. Vad kan en sådan göra?
– Säg det, säg det. Jag blev lite förvånad när jag fick höra att det var en expertkommitté med representation från de fackliga förbunden, SKL och så vidare. Jag hade hoppats på en parlamentarisk kommitté som hade fått ordentligt med tid på sig att jobba igenom olika förslag för att få en stabil plattform att stå på. Men så blev det tyvärr inte.
Du är ju själv professor i historia, är dagens elever historielösa?
– Nej, det kan man inte säga. Men det är kanske inte genom skolans undervisning som de får sina kunskaper utan mer genom det som det ser på film, i tv eller moderna medier. Och, historia är faktiskt det humanistiska ämne som idag har flest studenter på universiteten.
Du är också med i den FP-arbetsgrupp som nu ska arbeta med att ta fram ny politik på just skolområdet. Hur ser du på det arbetet?
– Vi har inte hunnit starta ännu utan kommer att träffas första gången på riksmötet i Västerås. Jag tror dock att ett av de problem som vi måste borra djupare i är bristen på behöriga lärare.
Till sist, hur ser du på framtiden för svensk skola?
– Jag är övertygad om att den negativa trenden kommer att vända. Men det är viktigt att hålla fast vi de reformer som nu är genomförda och att följa upp dem.
