Nato-medlemskapet ändrar mycket av förutsättningarna för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Samtidigt har vi Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina som har levererat – och alltjämt levererar – ett antal ganska slående insikter.
Det finns mycket, även sådant som tjänat som ideologiska grundbultar, som nu måste omvärderas i ljuset av detta. Till exempel behovet av att ha tillgång till en fungerande försvarsindustri för att ha rådighet i kristider.
Denna insikt byggde upp invasionsförsvaret under kalla kriget, men då för att Sverige skulle vara neutralt och därför inte kunde räkna med andras stöd. Det vi nu ser är hur förråden av lagrad materiel snabbt töms, när det kommer till kritan. Pengarna för att bygga upp lika stora lager som vi samlade över decennier under kalla kriget, finns helt enkelt inte i någon kalkyl.
Det är rimligt. Mycket av den materiel som vi kommer att ha behov av i krig, har en begränsad hållbarhet och är mycket dyr. Det låser in enorma värden att tänka sig att vi ska köpa in allt detta i fredstid. För att inte tala om att lager också är känsliga för förstörelse och sabotage.
Men när saker förändras i Sverige är det inte sällan så att pendeln slår väldigt långt. Efter kalla kriget skulle helst ingenting av ”svensk försvarsindustri” vara knuten till Sverige genom något slags offentligt åtagande. Den försvarsmateriel som nu hyllas av världen i Ukraina – stridsfordon 90, pansarskott och granatgevär för att bekämpa pansarfordon, roboten NLAW och många andra produkter av den en gång svenska försvarsindustrin – är numera till mycket stor del ägd av utländska intressen.
Det gör det svårare att kunna förvissa sig om att de, i händelse av kris eller krig, prioriterar svenska beställningar. Sverige byggde en gång en ammunitionsfabrik för finkalibrig ammunition utanför Karlsborg, för att trygga den svenska ammunitionsförsörjningen när man började använda vapen som använde patroner istället för att laddas via mynningen.
Denna fabrik finns fortfarande, men ägs nu av finska och norska försvarsindustrier. Även Sverige köper ammunition här, men har inte längre samma trygghet i att kunna lita på att fabriken upprätthåller leveranser om världsläget försämras.
Dessa saker måste helt enkelt prissättas. Även om det är billigare att köpa ”från hyllan”, som slagordet var tidigare när den stundtals mycket korporativistiska försvarspolitiken krävde att i princip allt skulle utvecklas av oss själva, så måste det vägas mot sådana faktorer. Vi måste inte ständigt pendla mellan ytterligheter, ibland kan det vara bra att landa lite mittemellan.
Men det vi väljer att utveckla själva, måste vi också tro på. Det gäller till exempel stridsflyg. JAS Gripen kommer nu i en ny version, som på många sätt är ett helt nytt flygplan. Sverige har redan valt det, vi är förbundna att skaffa det. Men varje nytt land som också väljer Gripen E, gör det lite billigare att fortsätta utveckla. Det är till nytta för vårt framtida försvar, att vi kan underhålla och uppgradera svenska plan till en lägre kostnad.
Så när Thailand – som ett av de länder som valt Gripen tidigare – nu står inför en stor nyanskaffning av stridsflygplan, kanske det även för liberaler vore värt att ”Sverige”, i betydelse svenska statsråd och riksdagsledamöter, engagerar sig i den affären. Svensk suveränitet och säkerhet kanske är värt en mässa?
