På torsdagsmorgonen hölls en presskonferens – ännu en, kanske vi får säga – om förslaget om säkerhetszoner, det som tidigare kallades ”visitationszoner”. Kontentan är att regeringen går vidare med förslaget och sätter ribban ganska lågt, vid ”misstänkt klädstil”.
Genast kommer svar på tal från Socialdemokraterna, som nu valt vägen att kritisera vad regeringen än föreslår inom de mest brännande politikområdena för ”för lite och för sent”. De tycker nu att polisens utökade befogenheter inte alls behöver begränsas till särskilda zoner.
I andra änden av skalan finns de som lyfter upp lösryckte fraser, som ”misstänkt klädstil”, och ondgör sig över vad de, ofta felaktigt och alltid väldigt drastiskt, tolkar att formuleringen innebär.
I gapet mellan dessa förhållningssätt ryms en politisk dynamik som i sig självt i princip garanterar att kvarnen kommer att vridas många varv än, med nya drastiska förslag och nya gränsförflyttningar – samtidigt som implementeringen av redan beslutade åtgärder dröjer.
Kan någon säga att det verkligen är just säkerhetszoner vi behöver? Kommer just den åtgärden att knäcka gängen? Sannolikt inte, va? I bästa fall leder den till lite fler gripanden, som i sin tur så småningom kan leda till att fler förövare fälls. Det skulle kunna vara gott så, men…
Problemet är det att den onda spiral vi är inne i, kan leda till att åtgärderna i sig blir improduktiva. De kanske förses med sådana krav att det tar mer arbetstid i anspråk än vad de förkortar? För varje gång det görs en utredning om att lätta på sekretesskrav mellan myndigheter, ökar kraven på att dokumentera att just dessa uppgifter ryms inom nålsögat och får delas.
Kan någon säga att det verkligen är just säkerhetszoner vi behöver? Kommer just den åtgärden att knäcka gängen?
När en ny generation av digitala övervakningskameror kom ut, som drog nytta av teknikutvecklingen och kunde göra övervakningsfilmerna mer detaljerade, så höjde domstolarna sina beviskrav. Möjligheten att få en potentiell brottsling fälld blev alltså inte större. Snarare blev det i många fall omöjligt att få en fällande dom med filmer från alla äldre kameror som fanns kvar. Den bevisning som förr kunde fälla anses nu för dålig, till exempel om ett ansikte inte syns tydligt nog för en säker identifikation.
Det går att bita huvudet av brottsligheten – men det krävs insatser. Myndigheter måste lägga paragrafrytteriet åt sidan och börja dra i samma riktning. Polisen måste prioritera om en del i arbete – och ha utrymme att göra det utan att konsekvenserna blir oöverstigliga någon annanstans. Det har i decennier talats om att flytta över vissa uppgifter på andra myndigheter, utan att något händer på den fronten.
Sen kommer det säkert också att behöva göras en del förflyttningar av tidigare gränser – hur hårt det än svider att göra dem. Och där skulle vi verkligen behöva en tuff debatt i sak, men det får vi som sagt inte som det ser ut nu.
Då blir det som det blir. Då får vi det sämsta av två världar. Fler och fler tvångsmedel som naggar integritet och rättssäkerhet i kanten, samtidigt som de inte åstadkommer något märkbart avtryck i brottsbekämpningen.
