Vi samlade för ett par veckor sedan på det svenska residenset representanter från två fredsorganisationer. Israeliska ”Women Wage Peace” och palestinska ”Women of the Sun” har samarbetat med varandra i ett par år. Kvinnorna hade dock inte träffats sedan massakern den 7 oktober, det var första gången som de palestinska aktivisterna hade fått tillstånd att lämna Västbanken sedan kriget startade.
Jag inledde med att beklaga alla offer på båda sidor, i synnerhet förlusten av Vivian Silver, en av grundarna av ”Women Wage Peace”. Jag hade haft förmånen att arbeta en hel del med Silver innan hon mördades i sin Kibbutz.
Många av de israeliska kvinnorna hade förlorat nära och kära och alla hade någon familjemedlem som var inkallad. En av de palestinska kvinnorna hade någon vecka före mötet förlorat sin bror och 30 släktingar i Gaza. Mitt i förtvivlan stöttade kvinnorna varandra och stämningen i rummet var elektrisk när kvinnorna grät över varandras sorg. Deras gemensamma budskap var att kriget måste tas slut, de kidnappade friges och en väg finnas för att israeler och palestinier ska kunna leva i fred.
Den här typen av möten är för närvarande tyvärr ovanliga. En stor andel av palestinierna, såväl i Västbanken som Gaza, ifrågasätter att massakern den 7 oktober verkligen ägde rum. På den israeliska sidan speglas väldigt lite av lidandet i Gaza – de tv-bilder som syns i övriga världen når inte de israeliska medborgarna.
I dag genomförde jag ett besök på kibbutzen Nir Oz vid gränsen till Gaza där jag guidades runt av svenskisraeliska Rita som bott där i decennier. Var fjärde medlem av kibbutzen hade antingen blivit dödad eller kidnappats vid massakern och 80 procent av husen var förstörda. Endast tre personer har flyttat tillbaka, men många kommer då och då för att mata katter eller sköta om Kibbutzen. Förödelsen var svår att förstå och sorgen hos de drabbade jag talade med nästan omöjlig att begripa.
Samtidigt som vi gick runt mellan nedbrända hus hörde vi de intensiva striderna från Khan Yunis några kilometer bort. Parallellt med att jag försökte ta in de ofattbara grymheterna som drabbat kibbutzen funderade jag på de många tusentals barn som dödats i Gaza. Jag hörde artillerielden och försökte föreställa mig hur människor just i samma stund försökte söka skydd.
För mig som diplomat och i den meningen utomstående är det svårt nog att ta in de båda sidornas lidande. Jag har stor förståelse för att det är ännu mycket svårare för två traumatiserade befolkningar att se de andras verklighet. Men ska fred kunna uppnås är det helt nödvändigt att båda sidor försöker, och möten mellan människor är nödvändiga. Och som såväl israeler som palestinier ofta säger – vi lever alla här och ingen av oss kommer lämna. Nyckeln till fred och säkerhet efter detta krig är en tvåstatslösning och att försöka förstå den andra sidans narrativ.
Just därför ingav det hopp när de israeliska och palestinska kvinnorna stöttade varandra. Och alldeles nyss fick jag ett meddelande från min guide Rita, vars svärföräldrar kidnappades den 7 oktober. Hon vädjade om hjälp för en palestinsk familj i Gaza ”vi behöver allas hjälp för att få loss de kidnappade och se till att vi israeler kan leva i fred med människorna i Gaza”. Otroligt starkt att någon som drabbats så hårt fortfarande behåller hoppet om fred och samexistens och orkar se det lidande som drabbar människor i Gaza.
Erik Ullenhag
Är Sveriges ambassadör i Israel. Han har tidigare varit bland annat partisekreterare för dåvarande Folkpartiet, integrationsminister och gruppledare för Liberalerna i riksdagen.
