Förra helgen såg jag föreställningen ”Son och far” som går på Dramaten nu, som handlar om författaren och skådespelaren Alexander, med inspiration från Strindbergs ”Ett drömspel”. Det är ett självbiografiskt drömspel om trasiga relationer, missbruk och skapande, laddat med en stor dos mörk och sylvass humor.
Jag älskade verkligen föreställningen, ljussättningen, musiken, skådespelarnas insats, allt, men framförallt det nakna och sårbara som finns i det mellanmänskliga spelet. Spelet mellan föräldrar och barn, alla känslor och tankar och allt där emellan. En av scenerna är när Alexander träffar sin biologiska pappa, för första gången på många år. Scenen är underhållande men också oerhört ångestframkallande, i alla fall för mig.
Scenen påminde om mitt eget möte med min biologiska pappa. Jag var 18 år och vi hade inte setts på över tio år eftersom han bor i Ryssland. Jag var inte helt säker på vem som stod framför mig, men allt jag ville var att han skulle älska och uppskatta mig. Var det en riktig person eller bara en illusion, är det mitt kött och blod, är vi samma eller kommer vi alltid att förbli som två främlingar? Vi tog en kort fika, jag redogjorde ivrigt för mina intressen, berättade stolt om mina betyg, jag var en duktig flicka. Han lyssnade, tog in, han såg på mig, han grät och han gick iväg. Det har snart gått 20 sen vår fika, vi har varken setts eller hörts sen dess.
Men det var inte bara föreställningen ”Son och Far” som gick förra helgen, det var även föreställningen om det ”fria” ryska valet. Via sociala medier kunde jag följa vänners och släkts valaktiviteter, där vissa visade öppet att de stod upp för Putin, medan andra stod ute på gatan klockan 12 vid vallokalerna. Det var en tyst och fredlig manifestation som pågick i hela världen, en manifestation där alla som inte stödjer Putin kunde visa det genom att komma till vallokalerna klockan 12 och bara stå där eller gå in och göra sin medborgerliga plikt. Det var ett sätt att visa att vi finns, ryssar som tror på en ljusare framtid, ryssar som inte stödjer Putin och hans regim.
Även i Stockholm pågick manifestationen, och det kändes riktigt bra att se att många kom och tog ställning. Liknande manifestationer skedde i min hemstad, det värmde att se att många kom och visade upp sitt missnöje, vi vet ju att påföljderna kan bli stora, och det är långt ifrån riskfritt. Jag tror och hoppas att för dem som stod där vid de ryska vallokalerna så betydde det mycket. De var och är inte ensamma.
När jag gick igenom olika bilder och videoklipp från manifestationerna kom tankarna om min biologiska pappa tillbaka. Tänk om jag skulle råka se honom där? Var han ute klockan 12? Vad tror han på? Hur ser han på världen? Lever han ens idag?
I slutet av pjäsen tar Alexander upp flera frågor kring föräldraskap, ansvar, sökande efter sin egna identitet. Svåra frågor utan några givna svar och vissa av frågorna mår kanske bäst av att förbli obesvarade?
Natalia Rylander
Har arbetat på Liberalernas riksdagskansli och varit ordförande för Liberala studenter.
