Nu är det landsmöte och jag har varit på ett otal sådana genom åren, även om det nu är nästan tio år sedan sist. Det ska bli riktigt roligt att uppleva ett igen, även om det nu är som journalist från sidan snarare än som anställd av riksorganisationen. Ombud har jag aldrig haft förmånen att vara.
Jag minns mitt första landsmöte. Det var i Lund 2001. Den viktigaste frågan för 24-åriga Hanna var då ”homoadoption”. Jag minns att Barbro Westerholm inte skulle kunna vara med på debatten och att hon dagen före fick motta ett pris. Sitt tacktal ägnade hon nästan uteslutande åt att prata om just homoadoptioner. Förslaget gick som bekant igenom och jag kommer aldrig att glömma glädjen när det klubbades.
Jag var inte ombud, men en av mina bästa vänner var och jag satt ganska ofta hos henne i salen. Bredvid henne satt en ung kille från ett annat länsförbund som ingen av oss kände igen. Han var inte aktiv i LUF, som vi var. Jag kommenterade att han var snygg och min vän kontrade med att han röstar fel i typ alla frågor. Därmed var han helt borta ur leken. Att vara emot homoadoption var inget någon av oss kunde förlåta.
2001 är mer än 20 år sedan och vi har haft en sommarvikarie här på tidningen som inte ens var född då. Även om jag känner att det inte var så längesedan, var det en annan tid. Det var en tid då det var helt ok att vara öppet homofobisk och i en debatt säga att homosexuella människor inte kunde vara tillräckliga förebilder för sina barn och grova antydningar om att allt handlar om sex (benämning som inte sällan användes var ”homosexadoptioner”).
Vidare kunde en delegationsledare väsa åt sina ombud att de vore galna om de rösta för, även om en av dem var öppet homosexuell. Sex riksdagsledamöter för folkpartiet var öppet mot och skrev om det på DN debatt. Många äldre såg det som en generationsfråga och att vi unga luffare var på tok för liberala (känns det igen?). Faktum är att vi yngre satte munkavle på oss själva i debatten på landsmötet. Ingen luffare gick upp, för att vi ville visa att det inte handlade om en radikal fråga bara unga höll med om. Vi hade också fått indikationer på att det skulle lösa sig ändå, och det gjorde det ju.
Ett argument i debatten var att vi skulle förlora de få väljare vi hade kvar. Nu skulle valet efter att vi tagit ställning i adoptionsfrågan inte bli det katastrofval som många varnade för, tvärtom. 2002 blev ett succéval och frågan om homoadoptioner var dessutom redan avgjord i riksdagen.
Hanna Lager är chefredaktör på tidningen NU.
