På söndag är det mors dag och självklart har även jag fått frågan om det är något speciellt jag önskar mig då. En sovmorgon kanske eller en fluffig morgonrock? Jag vet inte, jag har lite svårt för alla dessa temadagar, men ingen tackar väl nej till en extra sovmorgon?
Jag är inte alltid nöjd med mina mammametoder. Det är svårt att känna stoltheten över sitt föräldraskap när man ger sin femåring dagens tredje glass, eller får släpa henne gråtandes från parken och höra hur orättvist allting är. Det är lätt att man tappar det, höjer röster eller försöker muta vid fel tillfälle. Eller missar det här med att sätta gränser.
Men man gör så gott man kan, utifrån det man vet och det som känns rätt i magen. Ibland berättar min mamma hur hon gjorde när jag var liten och det finns ju en hel del tveksamheter när det gäller den sovjetiska barnuppfostran. Jag är exempelvis tacksam att mina barn slipper gulsotlampan på förskolan, sockrade makaroner och disciplinära åtgärder. Det var nog inte så mycket enklare för min mamma heller, att växa upp under Leonid Brezjnevs regim. Och mormors barndom som delvis pågick under andra världskriget var nog något helt annat, jag förstår inte ens hur man klarade det.
Det jag vet däremot är att mormor var en fantastisk mamma och förebild och jag är så ledsen för att jag inte fått chansen att träffa henne på riktigt. Hon gick bort när jag var tre månader gammal. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är, att förlora sin mamma när man själv står där, 23 år gammal med ett spädbarn i famnen. Min mamma och min mormor är mina hjältinnor och det känns extra bra varje gång jag ser en bild på mormor och slås av tanken hur lika vi är.
Vi mammor, föräldrar, gör så gott vi kan och lite till, och jag är bara tacksam att just nu så handlar mina mammabekymmer om så banala saker som rätt fritidsaktiviteter eller ett lyckat sommarlov. Om ingenting egentligen.
Jag kan pussa mina barn god natt varje kväll, mina barn är mätta och trygga. Jag är så tacksam för det och samtidigt är jag så livrädd, för jag vet att det kan gå fort, att ingenting kan tas för givet. Jag vet att det fanns ukrainska, palestinska, israeliska mammor, som precis som jag kunde pussa sina barn varje kväll, fram till att de inte kunde det länge.
Ikväll kommer jag kunna lägga mig bredvid mina barn och viska att jag älskar dem, samtidigt som tusentals barn somnar utan sin mamma vid sin sida, i Gaza, i Ukraina, i Jemen, barn i krig och katastrofer. Så snälla skippa den fluffiga morgonrocken och skänk en slant till en utvald organisation på söndag.
Natalia Rylander
Har arbetat på Liberalernas riksdagskansli och varit ordförande för Liberala studenter.
