Mats Persson, riksdagsledamot och tidigare ekonomisk politisk talesperson (L) menar att Liberalerna måste svara på de frågor människor ställer för att åter bli ett relevant parti för fler väljare. Detta är den nittonde delen i NU:s idédebatt.
I ett av världens mest liberala länder befinner sig Sveriges liberala parti i ett mycket utsatt läge, under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Enligt World Value Survey är svenskar det mest sekulära och självförverkligande folket i världen. I boken ”Är svensken också människa” beskriver författarna Lars Trädgårdh och Henrik Berggren framväxten av den svenska statsindividualismen, där människor förverkligar sitt oberoende och sin frihet genom staten. Men ett liberalt sinnat folk väljer bort det liberala partiet. När andra partier växte i senaste valet stod Liberalerna stilla, på en historiskt låg nivå.
Hur ska man förstå detta? Kanske kan min egen politiska resa fungera som vägledning? När jag 1998, som artonårig gymnasist i småländska Markaryd, engagerade mig i Folkpartiet Liberalerna kastades jag ganska snart in i flygbladsutdelning med de lokala liberalerna. I valet 2018 hade detta inte varit möjligt, ty det finns inte längre någon liberal förening i denna företagarkommun vid E4an. Idag finns varken en partilokal eller en lokal mejladress för den Markarydsbo som vill närma sig vårt parti.
Kontrasten blir slående mot min hemstad, Lund, där Liberalerna efter valet innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Det är en styrka att partiet har en tradition av starkt stöd bland välutbildade. Men ett alltför storstadsdominerat akademikerparti kan aldrig bli en tillräcklig politisk kraft. Det vittnar inte minst de senaste valen om, där Liberalerna har upplevt sina största väljarförluster i breda väljargrupper, bland sjuksköterskor, poliser och lärare. Ska Liberalerna vara en större politisk rörelse måste det vara ett parti för hela landet. Det finns en potential. På många håll, Kristianstad och Västerås är två exempel, gör Liberalerna avsevärt bättre ifrån sig i kommunvalet än i riksdagsvalet.
”Politikens huvuduppgift är att lösa samhällsproblem”. Orden kommer från Fredrik Reinfeldt och var ett bärande synsätt i de nya Moderaterna. När jag åker runt i vårt parti möts jag ibland av reaktionen ”Sverige är ett bra land, var inte så negativ” när jag beskriver problem med bidragsberoende, otrygghet eller bristerna i välfärden. Jag förstår invändningen. Ett liberalt partis uppgift kan aldrig vara att överdriva problem eller att exploatera människors oro. Men inte heller motsatsen, att förneka problemen eller ifrågasätta människors oro. Vår uppgift är att se verkligheten som verkligheten är, att erkänna samhällsproblem och presentera trovärdiga lösningar som förbättrar människors vardag. Vi ska ha inställningen, ”Ja, vi ser problemen. Det går att komma till rätta med och, nej, undergången är inte nära.” Annorlunda uttryckt: ett framtidsoptimistiskt parti som visar förståelse för människors oro och beslutsamhet att ta itu med samhällsproblem.
Liberalerna kan enbart bli relevanta om vi svarar på de frågor människor ställer. Det kan låta som en klyscha, men fungerar i verkligheten. I min egen hemstad, Lund, ökade Liberalerna mest av alla partier i kommunvalet, den nationella trenden till trots. Framgången bygger på att lundaliberalerna, med kommunalrådet Philip Sandberg i spetsen, presenterat trovärdiga lösningar på lundabornas problem. Oavsett om det har handlat om förslag om bättre bussförbindelser till kommunens mindre orter eller om att inrätta kommunala trygghetsvakter vid centralstationen har perspektivet varit detsamma: ”vi utgår från medborgarnas vardag, inte det vi själva tror är viktigt”.
Detta kräver ett pragmatiskt förhållningssätt där liberalismen visar att den gör skillnad genom politiska resultat. Låt mig ta frågan om otrygghet som ett exempel. Vi ser nu hur den grova brottsligheten har bitit sig fast i det svenska samhället. Det skapar en otrygghet. En otrygghet som upplevs oavsett om man på nära håll ser de kriminella gängens framfart i våra städer eller känner en hopplöshet när polisen inte finns där när det är villainbrott i det lilla samhället.
Detta kräver att rättsväsendets närvaro ökar. Ibland målas det upp en bild av att den som står upp för lag och ordning driver en ”konservativ agenda”. Som om inte en fungerande rättsstat är liberala värden. Som om inte trygghet är ett grundläggande behov hos oss människor.
Liberalerna ska vara ett modernt parti. Vi ska vara en politisk rörelse som öppnar upp sig och skapar arenor för människor utanför partipolitiken. Vi måste ärligt medge att vi själva inte har svaret på alla frågor. Det handlar om nyfikenhet, att flytta sig utanför den egna trygghetszonen. Det handlar om att se andra perspektiv än det man är van vid och därmed att lägga ”sina öron mot marken”. Ty annars riskerar Liberalerna att förvandlas till en diskussionsklubb där framgång mäts i en tävling om vad som är den rätta uttolkningen av de liberala idéerna istället för genom politiska resultat i människors vardag.
Sedan valdagen har jag med stort intresse tagit del av olika tankar om möjliga vägval för vårt parti. Ibland målas det upp en bild av att det handlar om ett vägval mellan höger eller vänster, mellan hårt eller mjukt, mellan nyliberalism, liberalism eller socialliberalism. Det är en viktig diskussion. Men jag tror det viktigaste är att börja i rätt ände. I människors verklighet. Vad som är bäst för Sverige. Utifrån de samhällsproblem vi gemensamt har att hantera.
Liberalerna ska vara ett parti för hela landet som utifrån våra värderingar svarar på de frågor människor ställer. Vi ska vara ett modernt parti som öppnas upp för nya perspektiv utifrån. Det är så Liberalerna kan bli en större politisk rörelse. Det är en förhoppning om att den nyfikna 18-åringen i Markaryd som närmar sig Sveriges liberala parti ska mötas av en välkomnande hand istället för en stängd partilokal.
Mats Persson är riksdagsledamot (L), Lund.
