Är det mer acceptabelt att visa upp en död kropp när döden inträffade för tusen år sedan, än nyligen? Är det mer acceptabelt att visa upp en död kropp om den personen varit invånare i ett annat land eller tillhört en annan folkgrupp? Svaret på båda dessa frågor är i praktiken idag ”ja”, men borde det vara så?
Många museer har en kolonial historia. Museer som företeelse växte fram ur betydligt mindre vällovliga företeelser. Cirkusar visade upp människor som avvek från mängden. Kvinnor med skägg, med fysiska deformiteter eller handikapp. Och när dessa människor hade dött, hände det att det utbröt huggsexa över vem som fick ställa ut deras kvarlevor.
Inte ens i döden fick de någon värdighet.
Istället kanske de hamnade i någon ”kuriosa-kabinett”. Det blev under 1700-talet populärt för den som var rik att samla på ”naturalier” och underliga föremål. Det kunde gälla antikviteter, mineraler – sådant som visade upp ens intresse för naturvetenskap. Eller också kulturella föremål från världens alla hörn, inte sällan stulna under vapenhot.
Denna tarvliga historia har sedan en del museum försökt att lägga till rätta genom att hänvisa till sina högre ideal idag. Men föremål som en gång var stulna, förblir stöldgods även när lång tid har gått och de hamnat i en monter på en offentlig institution istället för i ett privat skåp.
Och hur var det med de dödas kvarlevor? Tidigare kulturministern Amanda Lind, i S-MP-regeringen under föregående mandatperiod, återlämnade ”de samiska skallarna” som under märkliga former ”försvunnit” från Historiska museet när samerna begärde att de skulle återlämnas. Och nyligen beslutade den nuvarande regeringen att låta Uppsala och Lunds universitet återlämna skallar från deras samlingar.
Det var ingen slump att det rörde just samiska kvalevor. De kom från en tid när rasbiologi och med den besläktade pseudovetenskaper hölls för sanningar. De utgjorde rester av en tid när rasism var en del av svensk lag.
När det framställs på det sättet, förstår nog de allra flesta problematiken. Men sen kommer exempel som när ett utspel av socialdemokraten Marianne Johansson om att begrava Bockstensmannen satte fart på debatten 2020. Hon skrev i en debattartikel i Hallands Nyheter att hon ansåg det ”obehagligt och oetiskt” att visa upp döda människors kvarlevor.
Det är inte en helt ny debatt inom museivärlden. Den rymmer mycket nyanser och etiska dimensioner, där nu långsamt gränserna för vad vi anser acceptabelt utmanas. Men det är sällan den debatten når ut utanför den akademiska sfären. Utom som i fallet med Bockstensmannen för fyra år sedan.
Den mänskliga kroppen som museiföremål
Vid seminariet ”Den mänskliga kroppen som museiföremål” på Medelhavsmuseet i Stockholm den 19:e oktober, diskuterade en panel dessa frågeställningar, som en del av ett pågående projekt på museet.
Panelen utgjordes av konstnären Sara Sallam, Medelhavsmuseets intendent Sofia Häggman samt idéhistoriken Linda Andersson Burnett. Deras samtal modererades av Didem Yilidrim, projektledare vid Världskulturmuseerna.
Det var idéhistoriken Andersson Burnett som fick inleda genom att måla upp de historiska förutsättningarna i breda penseldrag. Hon började med att beskriva utvecklingen från ”cirkustiden” och hur den framväxande moderna rasismen, den rasism som ansåg sig vetenskapligt grundad, påverkade såväl de naturvetenskapliga som de antropologiska disciplinerna.
Insamlade föremål kom nu att användas för att ”bevisa” och illustrera rasistiska och socialdarwinistiska teorier. Det är också kolonialismens guldålder, då alla västeuropeiska länder eftersträvade att grunda kolonier och att tvinga fram handel eller politisk underkastelse med vapenmakt.
Ett inslag i det var jakten på kulturella ”troféer”, föremål eller kvarlevor som inte sällan togs till intäkt för att ursprungsbefolkningarna var så primitiva att det var inte bara acceptabelt att förslava dem, det var för deras bästa.
Men det var redan då också uppenbart för dem som bedrev denna jakt att det handlade om övergrepp.
– Forskare skriver själva om vilket motstånd deras insamlande mötte och hur de fick använda list, luras eller samla in föremål eller kvarlevor om natten. Eller hur de fick använda vapenmakt för att driva undan befolkningen, berättar Linda Andersson Burnett.
Egyptologen Sofia Häggman tar vid och beskriver hur synen på Egypten formades om – och hur västerlänningarna därmed försökte skära av banden mellan landets invånare och deras egen historia.
Den arabiska invasionen på 600-talet innebar, menade man, ett avbrott, när alla kopplingar till det antika Egypten bröts. Man ville ta ifrån ett helt folk deras historia och kulturarv!
Istället gjorde européerna anspråk på den historien. Egypten inlemmades i ”antiken”, blev en del vår kulturhistoria och inte deras. Och så arrangerades både museiutställningar och läroböcker under lång tid.
Parallellt med det tas de döda egyptierna själva ifrån sin mänsklighet. Mumierna ses inte längre som mänskliga kvarlevor utan som kulturella artefakter, beskriver Häggman.
Det uppstår en enorm handel med mumier. Både mänskliga mumier och mumifierade djur. Och med pengar att tjäna, uppstår också förfalskningar. De som handlar med mumier erbjuder sig att sätta samman olika föremål som ska tilltala kunderna, även om dessa inte alls har med varandra att göra.
Mumien, sarkofagen och de påstådda gravföremålen kunde i verkligheten vara åtskilda av hundratals år och tillhöra helt olika seder och syner på begravningar.
Inte ens idag är det alltid möjligt att bena ut vad som faktiskt är sant eller genuint. Därmed naggas förstås också anspråken på att utställningen handlar om vetenskap eller kunskapsförmedling i kanten.
Detta gäller även Medelhavsmuseet, där tre mumier finns med i museets samlingar. Så hur bör den moderna institutionen förhålla sig till detta koloniala arv?
Fiktion och populärkultur försvårar ännu mer
Sofia Häggman är också författare till boken ”Mumier – fakta, forskning, fiktion” (Natur och kultur, 2022). Hon har mycket att säga om mumierna som företeelser, inte minst genom populärkulturella fenomen där mumierna verkligen inte längre är människor, utan blir till odöda monster.
– Mumier som populärkulturell företeelse kan göra det svårare att se sambandet med andra människor, säger hon.
Vi blir främlingar inför dem. Samtidigt är ofta mumier bland de individer från antiken som vi paradoxalt nog vet mest om. Ofta finns ju inskriptioner på kistor och i gravar som avslöjar personens namn, namn på familjemedlemmar som färdigställde graven. Där finns kanske uppgifter om personens yrke och sociala ställning.
Vi vet mycket mer om en del mumier än vi vet om vem Bockstensmannens liv, trots att den senare dog och begravdes under medeltiden och således mycket närmare oss i både tid och rum.
Sara Sallam har i sitt konstnärskap skildrat effekterna av att ha berövats sitt kulturarv. Hon föddes i Egypten, men det var inte förrän hon flyttade till Nederländerna som hon började intressera sig för Egyptens historia eller kunde se den som sin historia. Under hela sin uppväxt hade hon intalats att det inte var så.
– Under den koloniala tiden kunde egyptier få betalt för att utföra grovarbetet under utgrävningarna. Men de fick inte tillträde till akademisk utbildning. Ett initiativ att starta en utbildning i egyptologi i Kairo stoppades, berättar hon.
Det har varit en process, både för hennes själv, och för Egypten, att återta makten över det egna kulturarvet. Och den processen pågår fortfarande.
Hon instämmer med de två andra i panelen.
– Skelett och kvarlevor kan vara problematiska, för att vi har så lätt att acceptera dem (som utställningsföremål). Vi har samtidigt svårt att relatera till dem.
Hon får medhåll av Linda Andersson Burnett.
– De förvandlas till utställningsföremål och vi fjärmar dem från de förmänskligande detaljerna. Vi skär bort deras livshistoria och förvandlar dem till anonyma representanter för en viss tidsperiod eller en plats, en kultur.
Sara Sallam är dock också kritisk till att bara försöka återställa dessa kopplingar och inget mer.
– Många museer försöker nu på olika sätt återskapa dessa personers individualitet och återknyta till deras historia. Samtidigt finns det ibland olästa konflikter. Då kan det vara det samma som att röra med en pinne i ett varigt sår, säger hon kritiskt.
När hon själv upptäckte sina kopplingar till Egyptens historia, var det ändå inledningsvis svårt att skapa något känslomässigt band. Så som de antika egyptierna framställdes, framstod de som närmast övermänskliga.
En dag var hon med om att se några föremål som påminde om hennes farmor. Då uppstod det känslomässiga bandet och hon kunde börja relatera till Egypten som sin historia, sitt kulturarv.
Det har därför blivit ett tema i hennes konst att försöka förmänskliga, försöka gestalta väldigt personliga och mänskliga aspekter av såväl faktiska föremål, kvarlevor eller avbildningar av dessa.
En dag var hon med om att se några föremål som påminde om hennes farmor. Då uppstod det känslomässiga bandet och hon kunde börja relatera till Egypten som sin historia, sitt kulturarv.
Som avslutning på seminariet visades några av Sara Sallams filmer, bland annat ett ännu oavslutat verk som tolkar Tutankhamons möjliga känslor inför att bli upptäckt och vandaliserad av Howard Carter. En otroligt betagande film.
Den närmast besatta vandalismen som Tutankhamons kropp utsattes för, att bli sönderhackad i smådelar och såld till massor av institutioner över hela världen för ekonomisk vinning, samtidigt som enormt värdefulla lämningar helt krasst förstördes och ibland kastades bort för att frigöra guldföremål och annat ekonomiskt värdefullt förtigs ofta idag.
Fyndet av graven och dess innehåll glorifieras, framhålls som en av arkeologins makalösa triumfer – samtidigt som det var enormt destruktivt och i strid med allt vad etik heter. Det är ett exempel på hur långt kvar det är innan det faktiskt kan bli tal om att utställningarna handlar om vetenskaplig nyfikenhet och ingenting annat.
Ulf Schyldt