Kajsa Dovstad: När laget äts upp av jaget

Kajsa Dovstad, frilansskribent och tidigare aktiv i Liberala ungdomsförbundet, varnar för hård intern jargong i sin reflektion över Liberalerna och liberalismens framtid.

Med en ökning på 0,1 procentenheter kan Liberalernas valrörelse inte få annat än underkänt. Eller? Det modesta resultatet till trots har det parti jag lämnar 2018 bättre förutsättningar än det jag gick med i 2009.

De liberaler jag såg kampanja 2018 verkade ha kul. De verkade också tro på sin politiska rörelse. Utan att bli så där självgoda som folkpartister kunde vara förklarade de för väljarna varför just Liberalerna behövs i svensk politik.

Mitt minne av valrörelsen 2014 är ett annat. Då satt jag i LUF:s nationella valledning, drev personvalskampanj till landstinget och var så insyltad i partiet det går att bli som heltidsstuderande 23-åring.

I ungdomsförbundet la vi ner ansenligt med energi på att tona ner utspel om ordningsbetyg. Vi var noga att synas med Birgitta Ohlsson men mindre måna om att försvara Jan Björklund. I andra delar av partiorganisationen lär det ha varit tvärtom.

Vi kunde inte riktigt motivera vilken nytta ett starkare Folkparti skulle göra i en Allians vars gemensamma vallöften redan var färdigförhandlade. Eller hur samhället skulle förändras med en regering med bevisat svag reformvilja. Folkpartiets prioriteringsfrågor var spretiga, och kändes mest valda för att tillfredsställa olika interna falanger. Och även om partister kan tycka att fler soldater på Gotland och fler pappamånader är två självklara delar av samma helhet är det svårt för gemene väljare att komma till samma insikt.

Valrörelsen 2018 kändes annorlunda, vilket inte bara berodde på att jag följde partiet från ett utifrånperspektiv. Liberalernas berättelse om den växande extremismen motiverade partiets existens. I Christer Nylanders idéarbete och förmåga att formulera att ett friare samhälle ibland kräver hårdare tag finns en ideologisk kärna som enar partiets två falanger.

Förnyelsearbetet har ifrågasatts både externt och internt, men den här valrörelsen visar att arbetet faktiskt har haft effekt. Utan en gemensam samhällsanalys blir kommunikationen fragmenterad.

Man vinner dock inga val på att skryta om historiska vinster eller på att försvara status quo. Liberalerna måste visa väljarna hur morgondagens liberala samhälle ska se ut. Berättelsen om den enskilda människan, om hur den liberala välfärdsstaten skapar livschanser utan att stoppa drömmar, utgör kittet i Liberalernas partiprogram. Denna berättelse kan lyftas fram ännu mer.

Men det är inte bara produkten politik som är viktig för ett partis förmåga att växa. Processen att utforma den spelar också roll. Med Maria Arnholm i spetsen har ett gediget arbete för att förändra den interna kulturen påbörjats.

Politiska möten ska både vara roliga och utmynna i konstruktiva förslag. Alla ska få säga sin mening utan att någon tar över samtalet. Nya medlemmar ska inte ses som potentiella hot mot nuvarande förtroendevalda, utan som några som kan bidra till att mandaten blir fler.

Liksom Svend Dahl gör jag analysen att den gemensamma framgångsfaktorn i de orter där Liberalerna ökat som mest utgörs av en mentalitet av nyfikenhet och öppenhet. När jag arbetade som politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås möttes jag av liberaler som var genuint intresserade av mina politiska resonemang och sökte mitt umgänge även då jag inte skrev texter i linje med vad partiet tyckte.

Mycket riktigt var också Västerås en av de städer där Liberalerna ökade som mest. Det kanske bästa exemplet på att lokalt partiarbete spelar roll är att Liberalerna gjorde bra val i så olika städer som Lund och Landskrona.

I trivsel som framgångsfaktor ligger också ett av de största hoten mot framtida liberala segrar. Många gånger ägnar liberaler mer energi åt att motverka partivänner än -politiska motståndare. Visserligen är Liberalernas -intellektuella partikultur något i grunden positivt. Men när slagen utkämpats på landsmötet är förlorarna ovilliga att sluta leden och segrarna sugna på att knocka motståndarna ännu en gång.

Jag är knappast oskyldig själv. Som parti-aktiv har jag motarbetat och provocerat. Sådant behövs, till viss del. Men när för många väljer jaget framför laget finns snart inget lag kvar. Då får man bestämma sig: acceptera parti-politikens spelregler eller söka andra -vägar som opinionsbildare.

Ledarskap handlar till stor del om medarbetarskap. Inte minst måste liberaler ta ett större ansvar för helheten när det gäller personkonflikter och utnämningar. Hade Liberalerna varit en stat i Afrika hade liberaler protesterat mot den utbredda vänskapskorruptionen. Nu tycks nepotism vara okej så länge man själv tjänar på den. Inget läger är här bättre än det andra.

Kanske är den hårda interna jargongen anledningen till att liberaler tycks ha ganska dåligt självförtroende utåt. Medan Ebba Busch Thor ger sina Allianskollegor pikar vågar Liberalerna inte berätta varför partiets politik är bättre än Moderaternas. Riktad information till moderata löntagare om att Liberalerna är det alliansparti som sänker marginalskatterna mest och därmed värderar deras utbildning bäst hade kanske kunnat få fler akademiker med självbevarelsedrift välja L-valsedeln. Likaså behöver Socialdemokraternas regelrätta smutskastningskampanjer bemötas med samma medel. Kan Hyresgästföreningen skicka ut ”information” om påstått höjda boendekostnader vid mer marknadsmässiga hyror kan Liberalerna göra egna räkneexempel och informera hyresgäster i utanförskapsområden hur mycket de subventionerar innerstadslägenheter.

I eftervalsdiskussioner ser många sin chans att föra fram just sin favoritförklaring till varför det inte gick bättre. Mitt råd till det liberala partiets besättningsmedlemmar är att sitta lugnt i båten. Kaos lönar sig sällan på stormiga hav. En klok utbildningsminister sa en gång att det tar tid att vända en Atlant-ångare. Liberalerna har nyss gjort en kraftig gir. Kursen ligger utstakad. Nu gäller det att få upp farten.

För övrigt är Jan Björklunds blå skjorta ett genialt plagg. Alla politiska rörelser behöver kläder att identifiera sig med. En blå skjorta är könsneutralt, tidsresistent och framförallt snyggt. Jag kan själv bekosta en ny om han lovar att inte sälja den vidare.

Kajsa Dovstad studerar till läkare och är frilansskribent

Dela med andra
redaktionen
redaktionen