Klockan 14.53 i fredags förra veckan hände det som många hade befarat men kanske ändå aldrig trott skulle hända. En stulen lastbil dundrade fram längs Drottninggatan i Stockholm och tog urskiljningslöst med sig allt i sin väg – vuxna, barn, hundar och betongsuggor. Vi som inte var där kommer ändå att leva med bilderna av kroppar täckta av gula filtar och svarta plastpåsar. De som var där kommer att ständigt minnas skriken och bilderna av lemlästade kroppar. En mamma kommer aldrig att få hem sin dotter igen. Barn kommer inte att få hem sina föräldrar.
På några få minuter förvandlades Sverige. Plötsligt var vi längre inte bara åskådare till allt ont som de senaste åren har hänt runt om i Europa, i exempelvis Bryssel, i Berlin, i Nice och i London, utan i stället blev vi också en del av ett större skeende.
Samtidigt, där mitt bland skräcken och ilskan, växte ett annat Sverige fram. Ett Sverige där vi brydde oss om varandra. Stockholms gator fylldes av människor som på olika sätt försökte ta sig hem till sina nära och kära, något som alla ville en kväll som denna. Man sträckte ut en hand till dem som behövde, delade ut kramar och torkade tårar. Och man hjälptes åt. Facebookgrupper skapades som erbjöd mat och husrum eller bilskjuts. Skolor och förskolor höll öppet längre för föräldrar som var strandsatta i stan. Man tog hand om varandra.
Och under dagarna som följde hyllades polis och räddningspersonal för alla sina fantastiska insatser, något som de var väl värda. Polisbilar överöstes med blommor och påskgodis. Politiker från alla läger slöt upp tillsammans och det politiska käbblet lades åt sidan, trots pågående kommundagar för Kristdemokraterna och socialdemokratisk partikongress.
Nu börjar saker och ting sakta men säkert återgå till vardagen. Nu börjar frågor väckas om varför de som har avvisningsbeslut fortfarande finns kvar i landet samtidigt som röster höjs för en strängare terrorlagstiftning. Här gäller det för samtliga partier att behålla lugnet och visa på politiskt ledarskap oavsett partifärg.
Statsminister Stefan Löfven bjöd på söndagen in oppositionspartierna till samtal om en ny blocköverskridande uppgörelse mot terrorism. Denna gång är det extra viktigt att partierna tar den utsträckta handen. Svenska folket vill inte ha oenighet i en så viktig fråga som denna utan det vill se sammanhållning och enighet. Enighet kring hur man ska förebygga, försvåra och förhindra terrorism framöver.
Det är svårt, eller nästintilll omöjligt, att skydda sig från enskilda, sjuka gärningsmäns galna handlingar. Men regering, riksdag och myndigheter måste tillsammans göra allt som står i deras makt för att förhindra fler händelser av det här slaget. Samtidigt måste eventuella lagskärpningar vara både väl underbyggda och rättssäkra.
Och den eller de som är skyldiga, de som mördade oskyldiga människor, ska ställa till svars och dömas för sina handlingar.
