Sverige blev demokrati för drygt 100 år sedan, vilket har uppmärksammats starkt de senaste åren. Det politiska parti som drev igenom en demokratisk riksdag var Liberala samlingspartiet.
Jag menar att partiernas historia är viktigt. Socialdemokraterna med Hjalmar Branting var samarbetspartner om demokratin, men Liberala samlingspartiets Karl Staaf och Nils Edén är att betrakta som viktigast för demokratin. Om årets val leder till att det parti som hade huvudrollen i att skapa den demokratiska riksdagen inte längre blir kvar i riksdagen är det dystert och allvarligt.
Men om man anser att partiernas historia är viktigt ska man veta att Sverigedemokraterna 1988 grundades som ett nynazistiskt och antisemitiskt parti och att när Jimmie Åkesson och några till i den nuvarande partiledningen (som tonåringar) gick med i partiet hade det inte släppt sitt odemokratiska syfte och en före detta nazist, Anders Klarström, var ordförande när Åkesson blev medlem.
Den 6 februari i år skriver SD:s vice ordförande Björn Söder på Facebook: ”Idag är det 34 år sedan Sverigedemokraterna bildades. Grattis till Sveriges bästa parti!” Just grundandet var ju allvarligt. Partihistorien är viktig.
En del menar att det faktum att Sverigedemokraterna valts in i den demokratiska riksdagen och har betydande stöd av väljare är ett motiv att kunna ha kontakt med dem. Men vi ska veta att flera auktoritära stater har ledare som fått majoritet i demokratiska val: Turkiet, Ryssland, Ungern, Polen. Naturligtvis har aldrig det muslimiska Turkiets Erdogan haft stöd från Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkessons företrädare som partiledare – Mikael Jansson – hade nära och positiv kontakt med Putin. Jimmie Åkesson hyllade Viktor Orbán för några år sedan och andra ledare i SD slöt upp bakom den polska regimens kontroll över medierna.
Mot denna bakgrund anser jag att det är upprörande att hålla kontakt med Sverigedemokraterna och att acceptera överläggningar och avtal inför en ny regering. Väldigt många av mina bekanta, från alla år i Folkpartiet och dess ungdomsförbund, har deklarerat att de – trots att de alltid röstat på Liberalerna – nu lämnar partiet och kommer att rösta på något annat parti. Deras motiv är just attityden till Sverigedemokraterna.
Jag håller med dem i sakfrågan, men har sagt till nästan alla:
– Du har rätt om hanteringen av SD. Men om Liberalerna åker ur riksdagen bör man få dåligt samvete för att ha bidragit till det med sin röst. Det är inte ett läge där du bör bli medskyldig till att Liberalerna kan försvinna.
Visst kan man rösta på sitt parti även om det har inslag man starkt ogillar. Bengt Westerberg var ju en mycket framgångsrik partiledare och tillhör dem som nu säger att han inte ska rösta på Liberalerna.
Han gick inför valet 1991 in för att Sverige för första gången i modern tid skulle få en moderat statsminister. Han skrev en artikel tillsammans med moderatledaren Carl Bildt. Den hade rubriken ”Så ska vi regera ihop” och innehöll en gemensam regeringsplattform. Bengt Westerberg ringde runt till partistyrelsen dagen innan och presenterade artikeln. Själv markerade jag att jag var negativ mot en moderatledd borgerlig regering. Men det var ändå självklart att jag ställde upp bakom partiet. (Och jag kom som statssekreterare i finansdepartementet att ha rätt nära kontakter med min gamle skolkamrat Carl Bildt.)
I valet 1991 vann de borgerliga partierna och det stod klart att Carl Bildt skulle bli statsminister. Det var alltså unikt. Redan 1976 blev Moderaterna det största icke-socialistiska partiet. Men Centerpartiet och Folkpartiet vad tillsammans större och gjorde som gemensamma mittenpartier klart att man inte kunde ha en moderat statsminister. Jag deltog som riksdagsledamot i det beslutet, men var naturligtvis partilojal också när partiet senare släppte den linjen.
Inställningen till SD är långt allvarligare. Dock kommer jag att rösta på Liberalerna för att jag inte vill bli medskyldig till att det parti som införde demokratin inte längre blir representerat i riksdagen.
OLLE WÄSTBERG
Tidigare under 30 år ledamot i Folkpartiets partistyrelse. Utkom förra året med boken ”Den hotade demokratin” och kommer i slutet av mars med boken ”I tidens skugga” som är en sorts memoar där Folkpartiet spelar en huvudroll
