Inom EU-politiken stöter man ständigt på nya ’buzzwords’, och ett begrepp som dominerat EU-lingot under året är ”strategisk autonomi”.
Vad innebär nu detta? Ja, går man till ordboken så betyder autonomi självbestämmanderätt, oberoende. Idén är att EU ska ha mer handlingsfrihet, kunna fatta mer av självständiga beslut, genom att på olika sätt minska beroendet av omvärlden. Kan det här vara klokt? Svaret kan vara både ja och nej.
Den kanske största utmaningen för Europa just nu handlar om att återuppbygga en sargad ekonomi efter pandemin, att investera långsiktigt och hållbart så att människor kan få jobb. Samtidigt befinner vi oss i en orolig och oförutsägbar omvärld. Kina konkurrerar med hjälp av prisdumpning, statsstöd och teknikstöld. USA har under Trumpepoken lämnat multilateralismen och inlett en rad bilaterala handelskrig. Och så Ryssland som aktivt försöker destabilisera både sitt närområde och andra delar av världen. Det är klart att allt detta gör att EU måste ha kraft att agera.
Problemet är vad man lägger i ett begrepp som ”strategisk autonomi”. President Macron och andra starka krafter inom EU vill se en industripolitik där vi tar upp konkurrensen med Kina och USA genom att europeiska företag tillåts gå samman till ”European champions”. Man bör inte säga blankt nej till den här typen av förslag, men samtidigt måste man komma ihåg att våra tuffa konkurrensregler har betytt mycket för bygga en EU-marknad som fungerar väl och är konsumenterna till gagn.
När ekonomin går knackigt runt om i Europa hörs dessutom rop på att ta hem produktion från andra delar av världen. Globaliseringen påstås skapa sårbarhet och därför borde lösningen vara att producera mer av strategiskt viktiga varor här hemma. Ett talande exempel är att allt fler EU-länder motsätter sig det nya frihandelsavtalet med Mercosur – ett avtal som leder till ökad konkurrens för EU, men som samtidigt innebär oanade möjligheter för europeiska företag i Latinamerika.
Men är mindre av globalisering vad som behövs för att säkra jobb och tillväxt i Europa framöver? Är det beroendet av omvärlden som gjorde Europa sårbart i samband med att pandemin slog till?
När bristen på skyddsutrustning var som värst i våras beslagtog Tyskland och Frankrike, mot alla regler, munskydd som skulle vidare till andra EU-länder. I stället var det genom att Kina tiodubblade sin produktion av ansiktsmasker som vi till slut kunde förse den europeiska vården med skyddsutrustning.
Kommerskollegium konstaterar i en nyutkommen rapport att möjligheten för företag att köpa viktiga varor från olika delar av världen ökar flexibiliteten när en kris kommer. Slutsatsen att självförsörjning bygger motståndskraft är alltså helt fel.
Så hur autonomt behöver EU bli? Visst finns det behov av att lagerhålla vissa kritiska produkter för att stärka beredskapen inför kommande kriser. Men då måste vi också se till att den fria rörligheten för varor och tjänster inom EU verkligen fungerar. Och visst finns det skäl att se över hur europeiska företag på allvar kan konkurrera med kinesiska och amerikanska jättar. Men det är helt centralt att protektionistiska idéer inte tillåts dominera när vi ska ställa om så att EU:s ekonomi växer genom mer av grönt och digitalt.
EU behöver fortsätta på den väg Cecilia Malmström stakade ut som handelskommissionär, med fler frihandelsavtal som ökar handeln och bidrar till ökade miljöhänsyn och bättre arbetsvillkor. Lika viktigt är att reformera Världshandelsorganisationen så att vi kan få hållbara regler som anpassas till dagens handelsverklighet, samtidigt som man får muskler att ta itu med Kinas maffiametoder.
Här är EU:s roll helt avgörande, att stå upp för globala, multilaterala lösningar som gör att vi får en globalisering som gynnar fler. Förhoppningsvis kan USA med en ny administration ge viktig draghjälp. Och det står fullständigt klart att det liberala uppdraget att slåss för öppna marknader och frihandel är lika viktigt som någonsin tidigare.
Oscar Wåglund Söderström är ordförande i Liberalernas internationella utskott. Till vardags är han internationell chef på TCO och tidigare statssekreterare (L).
