Glad. Varm. Bullrig. Lite yvig kanske. Det är några av intrycken som är lätta att få vid första anblicken när Håkan Juholt tar emot på svenska ambassaden i Reykjavik. Idag är det konstutställning och Juholt är mitt i en berättelse om hur han återanvänder en bit överbliven kaka från talmannens besök för att göra snittar till mottagningen. Men så kommer han av sig. – Vänta, jag måste ju tända marschallerna! Hopplöst i den här blåsten. Gästerna kommer ju snart.
Marschallerna fyller en funktion. De signalerar att den svenska ambassaden idag har öppet hus och konstutställning. Håkan Juholt tror stark på public diplomacy – att knyta band mellan människor genom personliga möten.
– Det finns en stor möjlighet att forma ett ambassadörskap, jag har valt att ha ett starkt fokus på public diplomacy, att knyta islänningar och svenskar närmare varandra. Under november och december har vi haft fler än 500 besökare här i huset för att träffas.
– Syftet är att man i lättsam stämning ska se att det händer något på residenset. Här finns ambassadören, man får lite tilltugg och möjlighet att titta på konst. Det är ett motiv för att söka upp mig… Ursäkta jag måste bryta av här – titta två svenska vänner!… Jo, då behöver man inte ta ställning till om det är mig man vill träffa eller konsten.
– Nu pratar vi om möjligheter med fossilfritt Island, ett företag som söker kontakter och vill utvecklas inom det området. Man kan vara genuint konstintresserad och strunta i ambassadören – välkomna! Man kan också resonera att det är ambassadören jag vill komma åt och göra det genom att gå på utställningen. Det är ett sätt för mig att säga att här ställer jag mig, vill ni prata med mig eller med varandra eller se på konst så är dörren öppen – här är Sverige. Det är syftet.
Håkan Juholt tillträdde som Sveriges ambassadör på Island under september förra året. Efter att under 2011 och 2012 tillbringat 302 turbulenta dagar som partiledare för Socialdemokraterna återgick han till uppdraget som riksdagsledamot.
Om Juholts tid som partiledare har det sedan dess hunnit skrivias flertalet böcker. Vi talar inte om tiden som partiledare under besöket, men det är tydligt att det har satt spår hos Juholt, märkligt vore väl annars. Han var en otippad kandidat till rollen som paritledare, framlyft som en mittenkandidat som kanske inte var någots lägers förstahandsval, men inte heller någon stoppboll.
I en intervju med Sveriges Radio när hans namn först började nämnas av valberedningen som en möjlig efterträdare till Mona Sahlin kommenterade han det själv: ”Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl.”
Mot bakgrund av det är det är lätt att få intrycket av att han verkar trivas bättre i sin nya roll, samtalen och minglandet – Public Diplomacy – faller honom naturligt.
– Jag tror mycket starkt på det, ambassadörsskapet innehåller en hel del saker som alltid ska utföras, det är rapporter hem, det är främjandet av handel, att få islänningar att köpa svenska produkter, få svenska företag att komma hit etcetera. Det är ständigt pågående, men till det med min personlighet försöker jag att addera möten mellan människor.
– Vi har genomfört musikkvällar här, det här är den tredje konstutställningen, och i mars kommer den fjärde. Meningen är att islänningar ska söka sig till oss, prata om Sverige, mötas och träffas.
I rollen som ambassadör har Juholt mycket kontakt med Isländska politiker. På en byrå i ett hörn i representationsvåningens rymliga vardagsrum står ett inramat fotografi på Håkan Juholt och Islands president Guðni Jóhannesson.
Vi samtalar vidare om hur den isländska politiken skiljer sig från den svenska, och hur landet förändrats sedan bankkrisen 2008. Sett i förhållande till ekonomins storlek var krisen och kollapsen av landets tre kommersiella banker den största ekonomiska härdsmälta som någonsin drabbat ett land. Juholt menar att det fått stora konsekvenser för hur man betraktar poltiken och politiker på Island.
– Politikerföraktet är mycket mer utbrett här nu. Man är stolt över sin demokrati, men man tycker att partierna och politikerna har förstört den. Stolt över alltinget som är världens äldsta fortfarande fungerande parlament, men att politiker med vänskapskorruption inte gör den rätta.
– Det är naturligtvis en funktion av finanskraschen där några drabbades väldigt hårt och andra kom undan väldigt lätt. En korruption av makten, man håller varandra om ryggen. Många namn på nya partier anknyter till kraschen; ”Ljus framtid”, ”Rännesans”, ”Upprättelse”, den sortens nästan grek-romerska namn på politiska partier kommer nu.
– Man kan säga att tilltron till partierna är mycket lägre än i Sverige. Däremot så är det politiska klimatet pragmatiskt, man har inte block och talar inte om innan vem man ska söka majoritet med utan man säger att det är upp till väljarna och så sätter vi oss ned efteråt och försöker få ihop någonting av det.
– Och de traditionella maktpartierna, Socialdemokraterna, Självständighetspartiet och Framstegspartiet, ett liberalt jordbruksparti, har alla skakats väldig allvarligt. Det enda traditionella partiet som har kvar någon form av statsbärande kraft idag är det konservativa Självständighetspartiet, som nu ingår i en regering. Det är på något sätt ryggraden av politisk kontinuitet och statsbärande som ligger i det partiet, medans de övriga har delats.
Det är tydligt att Håkan Juholt värderar det personliga samtalet. Det är ett återkommande tema i hans modus operandi med att företräda Sverige på Island. Ett annat återkommande tema är kultur, och vikten av att väva samman civilsamhället med det politiska livet.
– Absolut, det personliga samtalet är väldigt viktigt. Men sen är de bara 63 ledamöter här till skillnad från Sveriges 349. Till det kommer att bakgrunderna här ser ofta väldigt olika ut, det är mycket sällsynt att någon har börjar i ett ungdomsförbund och jobbat sig fram. Istället är det någon konstnär, en författare, en företagare.
– Socialdemokraternas nuvarande ordförande är arkitekt, Reykjaviks förrförre borgmästare var komiker, som startad ett parti på skoj; ”Bästa partiet”. Han skämtade att här är det bästa partiet, och så gick han och vann på det och blev borgmästare. Det skulle inte hända i Sverige.
– Centerpartiets förre ledare, han bildade sitt nya parti under valrörelsen, och blev lika stort som sitt gamla parti! Sisådär sex veckor innan valdagen kickade han igång det.
– Det är ganska intressant, det finns en bredare bas för politiska aktivister. Inte minst är det väldigt vanligt att kulturarbetare kandiderar politiskt. Man ser politiken och demokratin som så viktig att man inte kan lämna den till ett politiskt skrå, utan det är författarförbundets ordförande, det är dramatiker, det är teatermänniskor.
– Vigdís Finnbogadóttir, innan hon blev president var hon chef för teatern, och det var där hon hade gjort fantastiska saker som gjorde att hon blev president, inte genom 20 år i ett politiskt parti. Många kommer från andra kompetenser, och det berikar naturligtvis politiken.
På utställningen närvarar också ett antal svenska studenter. Ett av Juholts projekt som ambassadör är att bygga ett nätverk med studenter för att marknadsföra Sverige. Under tiden för vårt besök ägnar han mer tid åt att samtala med studenterna än åt de finska och polska ambassadörerna som också tittat förbi till vernissagen.
Han vänder sig till studenterna, efter att först ha förhört sig noggrant om hur de fick inbjudan till utställningen, höftar han glatt fram en spontan inbjudan till en pizzakväll för att diskutera svensk-isländsk samverkan.
– Jag tänkte så här att en av ambassadens viktigaste prioriteringar är att få fler isländska studenter att välja att studera vid svenska universitet.
– En långvarig tradition är att man har valt Danmark, men många har också gått till exempelvis KTH eller Chalmers eller Lund. Vi vill att fler ska välja Sverige, av fler skäl. Det knyter kontakter och skapar många fördelar. Då är traditionen att vi informerar universiteten, men jag vill bygga upp ett nätverk av de studenter som kan sälja in utbildningarna.
– Jag ser framför mig att vi på informationsdagar och liknande kan ha svenska studenter som kan berätta om hur det är att plugga i både Sverige och på Island, det är mer relevant än att ambassadören står och pratar. Jag vill bygga ett nätverk av svenskar som har läst i Reykjavik och Islänningar som läst i Sverige för att de ska vara motorer för att få igång det här ännu mer.
På vägen ut passerar vi fotografiet på kungaparet och lämnar ambassaden för att kliva ut i kylan. Bakom oss slår dörren till det vackra huset från 1924 tungt igen. Känslan man bär med sig är att Sverige på Island representeras av en person som efter många turer och omvägar kanske nu har hittat hem.
