I torsdags förra veckan gjorde riksdagen återigen ett tillkännagivande, denna gång handlade det om större valfrihet i välfärden. Huvudbudskapet var att regeringen borde arbeta hårdare för att utveckla valfriheten inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen.
Dagen efter kommer regeringens särskilda utredare Ilmar Reepalu, som har i uppgift att ta fram nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster, med en artikel på DN Debatt med precis motsatt budskap.
Ilmar Reepalus artikel är en uppvisning i hur man staplar intetsägande meningar på varandra. Han börjar med att konstatera att kunskapen om de vinstsyftande företagens påverkan på välfärdssystemen är bristfällig. Men var det inte det som du skulle utreda, Ilmar Reepalu?
Därefter följer att antal svepande formuleringar om att de vinstsyftande aktörerna i välfärden ”plockar russinen ur kakan”, att tillgängligheten har ökat i tätbefolkade områden men inte i glesbygd och att många företagare inom exempelvis skolan skulle starta ändå då de drivs av andra motiv än stor ekonomisk avkastning. Därför är det ur hans synvinkel okej att begränsa vinsterna i välfärden eller allra helst förbjuda vinstuttag, vilket skulle innebära en kraftig minskning av valfriheten i välfärden.
Intressant i sammanhanget är att den främsta kritiken mot Ilmar Reepalus utredning faktiskt inte kommer från borgerligt håll, även om den finns där också, utan från de egna leden. Widar Andersson, tidigare riksdagsledamot (S) och numera chefredaktör på Folkbladet Östgöten, sågade Reepalus utredning vid fotknölarna i en ledare i förra veckan. Han skriver bland annat att artikel är ”en uppvisning i tomhet på nya tankar och kunskaper och förslag”. Och fortsätter ”artikeln är en upprepning av de vänsterargument och floskler som användes för att legitimera utredningens tillsättning”. Ord och inga visor, alltså.
Utredningen om vinster i välfärden tillsattes av regeringen efter valet 2014 för att hålla Vänsterpartiet på gott humör, inte av något annat skäl. Redan i höstas fick den tilläggsdirektiv efter ett annat tillkännagivande i riksdagen. Bland annat handlade det om att den del som innebar att lagen om valfrihetssystem (LOV) inom primärvården skulle avskaffas ströks. I de nya direktiven fanns också skarpare skrivningar om kvalitets- och tillståndskontroll, något som tidigare saknades.
Det senare understryks också i det senaste tillkännagivandet. Riksdagen vill att regeringen inför tillståndsplikt för alla privata och kommunala utförare i välfärden. Dessutom bör det finnas tydliga sanktioner kopplade till tillståndet.
Det är bra med skarpare skrivningar på detta område, men ännu bättre hade det varit om utredningen hade förpassats till papperskorgen för länge sedan. Och bästa argumentet för det är Ilmar Reepalus eget. I sin artikel konstaterar han nämligen att ”kvaliteten ofta uppstår i mötet mellan brukare och personal”. Alltså oavsett vem som är utförare.
