I den 22:a delen av NU:s idédebattserie, skriver Richard Appelbom om hur Liberalerna fått en annan framtoning, i ett gradvis förändrat politiskt landskap.
Livsstilsfrågor har blivit mer partiskiljande och marknadstänkande har fått större genomslag. Det tycks ha gjort svenska Liberalerna, liksom Liberal democrats. ”Libdems”, i Storbritannien, mer lika kontinentala liberala partier.
Många kontinentaleuropeiska Liberaler kunde för den som var fostrad i en tidigare folkpartitradition med ett starkt folkrörelseförankrat frisinne framstå som väl religionskritiska. Att vara antiklerikala var en del av partiernas identitet.
De markerade gärna mot religiöst inflytande, var genomgående liberala i livsstilsfrågor, men stod till höger om Folkpartiet i synen på välfärd och ekonomi.
Skillnaden i synen på religionens roll i samhället var inte egentligen inte svår att förstå. Katolska kyrkan var stark i många kontinentala länder. Den ville dominera lagstiftning och utbildning.
I Sverige och Storbritannien handlade det snarare för Liberaler om att ge större utrymme för andra religiösa riktningar än statskyrkan. Om rätten till en egen religion.
Många i frikyrkorna var aktiva folkpartister. Statskyrkan uppfattades nog ändå inte som lika hotfull som kyrkan på kontinenten. Här agerade den i praktiken mest som statens förlängda arm.
Svenska kyrkan framstår närmast som ständigt stående på ”elitens” och statens sida. Förr var ”eliten” höger, då var kyrkan konservativ. Nu är ”eliten” snarast ”mjukvänster”, och då är Svenska kyrkan mer av just ”mjukvänster”.
På kontinenten var i flera länder kristdemokrater mittenpartier i ekonomiska frågor och konservativa i livsstilsfrågor, medan Liberaler var mer marknadsinriktade och tydliga livsstilsliberaler. Kristdemokraterna var också en konkurrent om arbetarväljare, vilket gjorde att Socialdemokraterna, till skillnad från i Skandinavien, inte blev dominerande.
Uppdelningen i socialister, kristdemokrater och liberaler var, innan det blev fler nya partier, särskilt tydlig i Beneluxländerna. Det påminde en hel del om den nu så upphaussade Gal-Tan-skalan, där kristdemokraterna var mittenpartiet i ekonomiska frågor, medan liberaler och socialister kunde bilda majoritet i livsstilsfrågor.
Folkpartiets, tillsammans med nordiska och brittiska liberala partier, starka inslag av folkrörelser som nykterhet och frikyrkor bidrog till en bredare folklig förankring. Det gav nog i sin tur starkare stöd för sociala reformer, och gjorde svenska liberaler mer positiva till fackföreningar.
Nordiska och brittiska liberaler var mer till vänster i ekonomiska frågor, men gav stort utrymme för olika åsikter i livsstilsfrågor. Kulturradikaler samsades med mer traditionellt och konservativt inriktade. Några Liberaler var till exempel pådrivande för aborträtt, medan (som det av förståeliga skäl talas tyst om i dag) en stor del av Folkpartiets riksdagsgrupp 1974 röstade emot den i stort ännu gällande abortlagen.
Folkrörelser och frisinnet har nästan försvunnit i dagens Liberalerna. Samhällsutvecklingen har ställt livsstilsfrågor mer i politikens centrum, och nya mer extrema religiösa riktningar har kommit till.
Det har gjort de här frågorna viktigare för Liberaler, och mer krav ställs på att staten behöver rycka in och garantera det sekulära. De politiska kraven i dagens Liberalerna handlar mer om frihet från religion än om frihet till den egna religionen.
Något liknande verkar ha hänt i Storbritannien. Tim Farron var partiledare för brittiska Libdem 2015-2017. Farron stod till vänster i partiet i ekonomiska frågor och röstade bland annat emot när koalitionen av Konservativa och Libdem höjde studieavgifterna.
Men Farron avgick för att det blev för svårt att vara evangelisk kristen och partiledare för ett livsstilsliberalt parti. Trots att Farron betygade att han stod bakom partiets livsstilsliberala ståndpunkter kom ständigt frågor om den personliga åsikten om hbtq-frågor.
Här i Sverige har Liberalerna, som en gång var pådrivande för att införa LAS, samtidigt blivit mer tydligt marknadsliberala och avståndet till fackföreningar har ökat. Minskad ekonomisk jämlikhet ses inte som något problem om klassresor är möjliga.
Kort sagt, Liberalerna har blivit mer som kontinentala europeiska partier. Partiet står till höger i synen på ekonomi och fackföreningar samt sluter kraftfullt upp kring livsstilsfrågor som hbtq- och aborträtter.
Mer utrymme för marknaden kan också, paradoxalt nog, kräva mer statliga ingrepp för att ge lika spelregler för människor och företag.
Folkpartiet, som Olle Wästberg nyligen påpekade i Nu, drev tidigare krav på närdemokrati. Liberalerna lyfter i dag däremot fram centrala statliga regler och statligt huvudmannaskap hellre än utrymme för olikheter genom lokala beslut i föreningar eller kommuner. Liberalerna skulle, om än lite elakt” kunna kallas ”Staten vet bäst partiet”.
Så nog verkar FP/L ha ”EU-anpassats” också som parti och blivit mer kontinentaleuropeiskt. Till en del kanske ofrånkomligt genom samhällsutvecklingen, men samtidigt oroande att förankringen utanför välbeställda grupper har minskat och att centrala statliga regler och nya lagar så ofta ses som lösningen.
För nog ligger det ändå mycket i formuleringen i ett tidigare FP-program: ”Fria människor i samverkan skapar ett bättre samhälle än det myndigheter kommenderar fram”. Det synsättet kunde gott prägla Liberalernas politik mer.
Richard Appelbom är tidigare politisk redaktör för Vestmanlands Läns Tidning.
