Integrations- och migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och regeringen är en tydlig demonstration av att svenska politiker är beredda att kompromissa och samarbeta när det behövs. För var och en av oss finns det säkert delar som är svårsmälta, men så fungerar ju en kompromiss.
I efterspelet hör jag vilken viktig roll liberaler har att spela framöver. Stefan Löfven säger i SvD: ”situationen är inte hållbar” och ”vi kan inte fortsätta att ta emot, på ett sådant sätt som vi vill, om det här antalet människor ska fortsätta komma”.
Det här är det klassiska socialdemokratiska invandringsmotståndet – om inte alla kan få höga löner och fina bostäder direkt, så ska de inte komma hit. Även om de får det mycket värre någon annanstans.
Det finns ett antal fattigare länder som tar emot fler flyktingar än Sverige, till exempel Libanon och Tchad. Vi klarar mycket mer än Löfven tror. Det finns många sätt att göra flyktingmottagandet billigare och mindre påfrestande för de välfärdstjänster som medborgarna förväntar sig att få. Det vore förstås självmål att spara in på de viktigaste insatserna för att fungera i det svenska samhället, som språkundervisning, samhällsorientering och validering. Men i övrigt kan vi tänka nytt, och om det krävs, lite snålt.
Vi måste också minnas att det är vi själva som ställer upp hinder på bostads- och arbetsmarknaden, så att folk får svårt att försörja sig själva. Folkpartiet borde hitta en mittenposition för hur vi tar bort de hindren och ändå får ett samhälle som hänger samman.
Från andra sidan har nu Anna Kinberg Batra sagt att staten inte ska låna till de kostnader som uppstår för mottagandet, utan spara in på till exempel sjukförsäkringen. Det vore sannolikt förödande för det folkliga stödet för en solidarisk flyktingpolitik, och dessutom ekonomiskt orimligt. Lånefinansiering gör att vi har råd med både välfärd och mottagande, samtidigt som lånen blir just den ekonomiska stimulans som kan vara lämplig när det kommer många som inte kan försörja sig själva på flera år.
Sverige har större tillgångar och mindre skulder än de flesta jämförbara länder, så vi har ett stort utrymme att låna.
Om vi behöver fortsätta ta emot många den kommande tiden så får vi vara beredda på förändringar. Men vi är långt ifrån en ”ohållbar” situation, den ligger i våra egna händer.
Andreas Bergström är vice vd på tankesmedjan Fores.
