Liberala Nyhetsbyrån har låtit Demoskop undersöka väljarpotentialen för ett sammanslaget liberalt parti. Resultatet publiceras exklusivt i tidningen NU, med en analys av Svend Dahl, chef på LNB.
Försöket att slå samman Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet på 1970-talet misslyckades. Sedan dess har förslaget återkommit i omgångar, särskilt när något av partierna legat dåligt till i opionen. Men hur skulle väljarna reagera? Liberala Nyhetsbyrån har låtit genomföra en undersökning för att ta reda på detta.
När tidskriften Liberal Debatt i våras firade sitt 70-årsjubileum konstaterade den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg att frågan om en sammanslagning av riksdagens två liberala partier återigen borde aktualiseras. Inte minst framhöll Westerberg att de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan Centerpartiet och Liberalerna idag är mycket mindre än tidigare. I stället för att betrakta “liberalism” som ett skällsord, bär centerpartisterna idag den liberala ideologin med stolthet.
Därmed skulle ett av de viktigaste skälen till varför sammanslagningen av Centerpartiet och Folkpartiet gick om intet hösten 1973 ha förlorat sin relevans.
Dessa förändringar, i kombination med Liberalernas svaga väljarstöd, lär göra frågan om en partisammanslagning än mer aktuell de kommande åren. På pappret är det givetvis svårt att motivera existensen av två partier med allt större ideologiska överlappningar, snarlika budskap, fokus på samma väljargrupper i storstäderna och identiska parlamentariska strategier – först allianssamverkan och därefter januarisamarbetet.
De trender som redan 2011 fick författaren Anders Johnson att ställa sig frågan om vem som egentligen har ”intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat” har utan tvivel förstärkts de gångna åren (Liberal Debatt 1/2011).
Tanken att C och L tillsammans skulle kunna bilda en stark ”mitt” i svensk politik har fått ytterligare kraft av förändringarna i det svenska partisystemet och Sverigedemokraternas framväxt.
Man ska inte heller underskatta hur Emmanuel Macrons valseger i det franska presidentvalet 2017 satt den politiska fantasin i rörelse bland svenska liberaler. Om en politisk rörelse som Macrons kunde slå ut både den traditionella högern och vänstern, skulle väl även en liberal mitt i svensk politik kunna ta positionen som högerpopulismens främsta motståndare.
Det har de senaste åren varit en återkommande idé inom såväl C och L.
Uppfattningen att C och L borde agera gemensamt för att skapa en stark liberal mitt i svensk politik uttrycktes nyligen på Dagens Nyheters ledarsida (16/6). Utan att uttryckligen förorda en sammanslagning menade ledarsidan att partierna bör ”kroka arm” i bemärkelsen hålla fast vid en gemensam parlamentarisk strategi för att på så sätt maximera sitt parlamentarisk inflytande. Sett till möjligheterna att få genomslag för sin politik är ett plus ett mer än två, menade DN:s ledarredaktion.
Medan frågan om en partisammanslagning länge dryftats av både statsvetare och inom den liberala rörelsen utifrån aspekter som partikultur, ideologi och möjligheter till parlamentariskt inflytande har väljarperspektivet generellt sett lyst med sin frånvaro. Förväntningarna har dock varit att ett sammanslaget liberalt parti skulle kunna locka väljare från både vänster och höger.
Mot bakgrund av den förnyade diskussionen om fördjupat samarbete eller ett samgående mellan C och L har Liberala Nyhetsbyrån därför gett undersökningföretaget Demoskop i uppdrag att undersöka väljarpotentialen för ett sammanslaget liberalt parti.
Undersökningen bygger på Demoskops Iniziopanel och 1 204 webbintervjuer under perioden 5 juni till 9 juni 2020. Den online-rekryterade Iniziopanelen var ett av de två undersökningsinstrument som kom närmast att pricka riksdagsvalet 2018.
För att undersöka väljarpotentialen har Demoskop bett sin panel att på en fyrgradig skala ta ställning till hur sannolikt det är man kommer att rösta på ett specifikt parti. Svaret 4 innebär att partivalet är helt säkert eller mycket sannolikt, medan svaret 1 innebär att en röst på partiet är mycket osannolikt eller uteslutet.
Potentiella väljare utgörs av dem som svarar på den positiva halvan av svarsskalan, det vill säga 3 eller 4. Det är på så sätt ett generöst mått, och det är därför viktigt att komma ihåg att potentialen sannolikt inte kan realiseras fullt ut. Men måttet ger en värdefull indikation på hur attraktivt ett parti är för väljarna
Undersökningen visar att ett sammanslaget liberalt parti har en väljarpotential på 16 procent av väljarkåren.
Endast 6 procent av väljarkåren säger att det är säkert eller mycket sannolikt att man skulle rösta på ett parti bildat genom en sammanslagning av Centerpartiet och Liberalerna.
Attraktionskraften för ett sammanslaget liberalt parti kan sättas i relation till väljarpotentialen för Centerpartiet respektive Liberalerna. I undersökningen uppgår den till 11 procent för Liberalerna, varar av 3 procent är säkra på sitt partival. För Centerpartiet uppgår potentialen till 17 procent, varav 8 procent är säkra rösta på partiet om det var val idag.
Den sammanlagda potentialen för Centerpartiet och Liberalerna var för sig uppgår i undersökningen till 22 procent, om hänsyn tas till väljare som kan tänka sig att rösta på båda partierna.
Undersökningen visar därmed att ett sammanslaget liberalt parti väcker svaga känslor bland väljarna, och har en väljarpotential som är mindre än beståndsdelarna. Med andra ord tycks ett plus ett bli mindre än två bland väljarna.
Den viktigaste förklaringen till detta är att Centerpartiets respektive Liberalernas potential över blockgränsen är spegelvänd. Medan 13 procent av de som tänker rösta på Moderaterna eller Kristdemokraterna skulle kunna att rösta på Liberalerna (3-4 på svarskalan), är motsvarande siffra för Centerpartiet 7 procent.
Bland de som tänker rösta på Socialdemokraterna är potentialen för Centerpartiet däremot 13 procent, medan endast 4 procent av S-väljarna kan tänka sig att rösta på Liberalerna. Bland Miljöpartiets väljare har Centerpartiet en potential på hela 22 procent, medan Liberalernas potential uppgår till 6 procent.
När Demoskop däremot ställer frågan om potentialen för ett samman-slaget parti svarar 11 procent av M/KD-väljarna att de skulle kunna tänka sig att rösta på partiet, medan 10 procent av S-väljarna respektive 16 procent av MP-väljarna ingår i gruppen potentiella väljare för partiet.
De som argumenterar för att det finns en betydande grupp väljare både till vänster och till höger som skulle lockas av ett liberalt parti i mitten tycks ha underskattat blockgränsens betydelse för svenska väljare.
De allra flesta väljare vill helt enkelt veta vilken typ av regering de lägger sin röst på. Vågmästarens position må vara attraktiv för den som vill nå parlamentariskt inflytande, men lockar begränsat med väljare.
Januariavtalet har lett till att många M/KD-väljare betraktar C som ett vänsterparti. Därmed blir det ointressant för denna grupp att rösta på ett parti som de förknippar med S-samarbete. På motsvarande sätt finns det en betydande misstänksamhet bland vänsterorienterade väljare kring Liberalernas pålitlighet i samarbetet med Socialdemokraterna. Kombinationen av detta gör att potentialen för ett sammanslaget liberalt parti minskar såväl till vänster som till höger.
Den inom delar av Liberalerna omhuldade idén att en betydande del av väljarkåren skulle önska sig alternativ till blockpolitiken stämmer inte i praktiken, även om man kanske bekänner sig till det som en abstrakt tanke.
Tvärtom minskar partibildningar som går över blockgränsen, som den uppfattas av väljarna, ett partis potential. Det är därför troligt att såväl Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle kunna ta väljare från ett sammanslaget liberalt parti.
Det är också värt att notera att idén om en partisammanslagning inte mottas odelat positivt bland Centerpartiets respektive Liberalernas nuvarande väljare. Bland de som idag skulle rösta på Liberalerna säger sig 46 procent vara säkra på att de skulle stödja en sammanslaget liberalt parti, medan motsvarande siffra för Centerpartiet är 42 procent.
Det tyder på att den ömsesidiga misstänksamhet som tidigare existerat mellan Centerpartiet och Liberalerna, och som var en bidragande orsak till att planerna på en partisammanslagning gick om intet på 1970-talet, lever vidare bland respektive partis väljare.
Demoskop har även undersökt hur de potentiella väljarna för ett sammanslaget liberalt parti ställer sig till regeringsfrågan. 41 procent av partiets potentiella väljare menar att ett sådant parti bör fortsätta att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men lika många förordar andra strategier för partiets parlamentariska agerande. 31 procent av de potentiella väljarna menar att man bör inleda samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna med syfte att bilda regering, medan 11 procent förordar en fri oppositionsroll.
Den splittring som finns i fråga om januariavtalet, och som kanske tydligast har märkts inom Liberalerna, skulle med andra ord följa med in i en ny partibildning.
Vad gäller sakpolitiska prioriteringar visar Demoskop-undersökningen att de som kan tänka sig att rösta på ett sammanslaget liberalt parti ligger nära genomsnittsväljaren. Vården, Sveriges ekonomi och jobben är de frågor som de potentiella väljarna ser som viktigast.
Det sammanslagna liberala partiets potentiella väljare prioriterar samtidigt frågorna om skola och miljö högre än genomsnittsväljaren. Samtidigt hamnar invandring och lag och ordning väsentligt längre ner på listan över viktiga sakfrågor jämfört hur det ser ut i väljarkåren som helhet. Borgerliga väljare som prioriterar frågor som lag och ordning och invandring tillhör med andra ord inte de potentiella väljarna för ett sammanslaget liberalt parti.
I en av partiforskningens klassiker, ”Party Strategies in a Multiparty System”, ställer Gunnar Sjöblom upp fyra grundläggande mål för politiska partier. För det första programförverkligande – att partiets politik blir verklighet. För det andra röstmaximering. För det tredje parlamentariska inflytandet – antingen genom att ingå i en regering eller genom att påverka en minoritetsregerings politik. För det fjärde partisammanhållningen – att medlemmarna sluter upp bakom partiets ställningstaganden och är beredda att arbeta för partiet.
Man kan argumentera för att ett sammanslaget liberalt parti skulle ha goda chanser att förverkliga sin politik och nå parlamentariskt inflytande. På den parlamentariska arenan är det sannolikt korrekt att i likhet med Dagens Nyheters ledarsida anta att summan av Centerpartiet och Liberalerna skulle bli större än delarna.
Undersökningen som Liberala Nyhetsbyrån låtit göra tyder emellertid på att så inte är fallet på den elektorala arenan.
Stödet för tanken att det finns en stor grupp väljare i mitten som skulle lockas av ett sammanslaget parti är svagt. Tvärtemot att maximera antalet röster skulle ett sammanslaget liberalt parti ha en väljarpotential som är mindre än den potential Centerpartiet och Liberalerna uppnår som fristående partier. Det finns också skäl att ställa sig frågande inför möjligheterna att uppnå partisammanhållning. Tvärtom tycks regeringsfrågan på samma sätt som inom Liberalerna kunna bli en källa till intern splittring i ett sammanslaget liberalt parti.
Svend Dahl
Undersökningen har möjliggjorts genom ett generöst bidrag från Stiftelsen Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.
