”Ellen Key skrev om Barnens århundrade. Jag vill skriva en bok om de årsrikas århundrade, om framtiden och om att det ska vara roligt att leva, hela livet.”
Det säger riksdagsledamot Barbro Westerholm. Med sina 83 år är hon äldst i riksdagen och med till synes -outsinlig kraft arbetar hon vidare med sina hjärtefrågor.
Barbro Westerholm är inne på sin tredje mandatperiod (denna omgång) och innan hon kom in i riksdagen (igen) 2006 var hon ordförande för SPF Seniorerna. Tiden där gav henne nytt material i säcken och nu inriktar hon sig främst på tre frågor för att förbättra villkoren för äldre: åldersdiskrimineringen, bostadsmarknaden och ekonomin. Men först handlar samtalet om rätten till ett långt och meningsfullt arbetsliv. Avstampen är i Marianne Rundströms nyutkomna bok ”Passé. De ofrivilliga pensionärerna”, där bland andra Barbro Westerholms intervjuas.
– Äntligen pratar man om detta, -säger hon och beskriver hur hon redan på 1980-talet mötte problematiken som general-direktör för Socialstyrelsen.
– Vi märkte att medarbetare som hade gått i pension blev passiva och gick in i sjukdomar. Vi undrade varför, de var ju friska innan. Det vi märkte var att de som blev sjuka var de som hade velat fortsätta jobba, säger Barbro Westerholm.
Detta var fem år efter att pensionsåldern sänkts till 65 år, men hon satte igång och argumenterade för att den skulle höjas igen så de som ville det skulle kunna fortsätta arbeta, gärna ända fram till 75 års ålder.
– Då var det ingen som lyssnade. Det var som de där 6-8 brödskivorna om dagen som Socialstyrelsen sa att man skulle äta i mitten av 70-talet. Skulle den nu också bestämma att vi skulle arbeta längre? beskriver hon och skrattar.
Att vara en del i ett sammanhang är en mänsklig rättighet och ett grundläggande behov hos oss människor. Som ordförande på SPF Seniorerna fick Barbro Westerholm ofta samtal från årsrika som varit pensionärer i några år: ”Nu har jag varit på en livslång semester i två år, jag har lagat sommarstugan, haft drömsemestern och träffat barnbarnen. Nu är det inte kul längre. Har du något för mig att göra?” frågade de.
I en ideell organisation som SPF finns alltid behov av frivilliga krafter och det är bra, men för dem som inte vill gå i pension tycker Barbro Westerholm att det borde finnas möjlighet att fortsätta jobba.
Hon anser att det är 1900-talets kollektivistiska syn på socialpolitiken bidragit till den stelbenta synen på pensionsålder.
Först i och med att Bo Könberg började utreda pensionssystemet kom frågan om höjd pensionsålder upp på den politiska agendan igen, denna gång ur perspektivet att stora grupper behövde jobba längre för att komma upp till en rimlig pensionsnivå.
Ungdomskulten i Sverige gör att man i vissa branscher är passé redan vid 45 års ålder och att låta folk fortsätta arbeta efter pensionsålder blir otänkbart.
– Svenska arbetsgivare förstår inte livserfarenhetens betydelse i arbetslivet. Björn von Sydow (S) och jag har djupdykt i den forskning som finns, och det är inte mycket. Det som framgår är att årsrika är bättre på att fatta beslut i komplicerade frågor och att de är bättre på att lösa konflikter.
– De har erfarenheter som man inte kan läsa sig till. Man måste leva sig till dem, säger Barbro Westerholm.
Åldersdiskriminering finns i många länder, men i Sverige är det extremt tycker hon och jämför med USA, där det är olagligt att fråga om ålder under en arbetsintervju. I förra veckan besökte hon San Fransisco tillsammans med riksdagskollegorna i socialutskottet.
– Det blev det tydligt att där tar man till vara på alla, även den äldre generationen, till exempel i rekryteringen av forskare till stora universitet som Stanford. Flera av våra svenska forskare, de främsta på sina områden, har sökt sig utomlands efter att de har tvingats i pension i Sverige, beskriver Barbro Westerholm.
– Här är man manisk anhängare av den kronologiska åldern, när man borde se till andra kvaliteter, säger hon och menar att sättet att motarbeta den här trenden är att visa på de goda exemplen. Ofta är det inom fria yrken, som konstnärer, skådespelare och journalister, som man fortsätter att arbeta så länge som man är efterfrågad, långt efter pensionsåldern.
– Men det är klart att en undersköterska inom demenssjukvården kanske inte tycker att det är kul att fortsätta arbeta. Då är det viktigt att man tidigt, när hon är i 50-årsåldern, erbjuder fortbildning som gör att hon orkar fortsätta jobba om hon så vill.
Att ha flera karriärer under en livstid är hon övertygad om kommer att bli allt vanligare, inte minst eftersom människor lever längre och friskare liv. Rörlighet i livet är viktigt, på flera plan.
– Den fastställda åldern kommer att försvinna. På många områden skriker man efter arbetskraft. Se på lärare och läkare som nu stannar kvar efter pension eller kommer tillbaka till arbetslivet. Fler och fler i 65-67-årsldern efterfrågas. Samhället börjar få upp ögonen för att vi behöver dem, tror Barbro Westerholm. Sedan finns det de som drömmer om annat, om semester och barnbarn, och det ska också kunna väljas – det ska råda valfrihet.
För hennes egen del har karriärbytena betytt mycket, till exempel när hon gick från läkemedelsbranschen till att vara medicinalråd inom Socialstyrelsen 1971.
– Då vidgades världen! Jag har aldrig aktivt sökt nytt jobb, men fått möjligheter och bejakat dem.
Politik är omväxlande, det och mötena med människor gör att Barbro Westerholm hela tiden får nya infallsvinklar att arbeta vidare med. Annars skulle det inte ha fungerat att stanna kvar under sammanlagt 20 år. Hon kom in via sakfrågorna, som generaldirektör på Socialstyrelsen. Där började hennes politiska gärning med att försöka få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet, även om hon inte förstod att det var politik då. Personfrågor och det politiska spelet intresserar henne inte.
Som nämndes i början är det nu främst tre områden som hon riktar in sig på: Åldersdiskrimineringen, ekonomin och bostadsmarknaden.
– När det gäller pensionerna är det svårt att ändra i systemet. Därför tittar jag i stället på möjligheterna att minska utgifterna.
Bostadstillägg är ett sätt att få mer i plånboken. Tandvårdsstöd är en annan stor fråga som Barbro Westerholm har gett sig in i.
– Vi tillhör den betandade generationen. Min mormor hade löständer, det kostade nästan ingenting. Men vi måste laga våra tänder och alla har inte 15 000 kronor till tandläkaren på kontot.
Vad gäller boendet måste det finnas möjlighet att flytta när man själv väljer det. En flexibel bostadsmarknad, med tillgång till mindre lägenheter till rimliga priser, är viktigt både för unga och årsrika.
– Därför vill jag medverka till idéer som ökar rörligheten på bostadsmarknaden. Det ska finnas boende efter behov.
Det gäller naturligtvis också så kallade trygghetsboenden och 55+-boenden.
– Äldre vill klara sig själva så länge det går, men ha olika typer service nära till hands när det behövs.
Den sociala gemenskapen och möjlighet att finna nya nätverk är också viktig.
Så när kommer den där boken om de -årsrikas århundrade?
– Jag hinner inte skriva nu! Men jag ligger på morgonen, när jag varit ute och rest och är jetlaggad, och planerar. Det får bli när jag inte sitter i riksdagen längre.
