Under den senaste tiden har det blivit allt mer uppenbart att konflikter och problem runt om i världen också flyttar in i Sverige. I teorin är vi alla medvetna om det, men i praktiken är det inte så lätt att hantera.
Det finns flera exempel på där olika agerande kan uppfattas naiva. Många asylsökanden kom under hösten. Det innebar en väldig utmaning för vårt mottagande. Nog var det så att man inte alltid kunde ta hänsyn till att konflikter i ursprungsländerna kunde komma till ytan även på en svensk flyktingförläggning.
Nya regler på gång och frågorna och oron blev naturligvis ännu större. Kommer jag beviljas uppehållstillstånd? Kommer jag att kunna återförenas med min familj? Hur länge måste jag vänta på besked? Ja, frågorna är fler än svaren. Risken att detta leder till konflikter på boenden – asylsökande emellan eller mellan personal och sökanden – är stor och vi har sett flera exempel på tragiska utgångar av detta. En del av detta hade nog kunnat undvikas om man hade placerat de boende på olika ställen.
På samma sätt står de politiska partierna inför utmaningar. Vi vill alla att våra förtroendevalda och de som kandiderar för förtroendeuppdrag ska återspegla befolkningen i stort. Länge var, och delvis är fortfarande, kvinnor underrepresenterade.
En uppmärksamhet behövs hela tiden på könsfördelningen i olika församlingar. Också fördelning mellan dem som har hela sin bakgrund i Sverige och dem som ursprungligen har sina rötter i andra länder är ständigt föremål för diskussion. Det gäller i för-
eningsstyrelser, bland anställda och på listor.
Jag tillhör dem som tror på både kvotering och positiv särbehandling. Vi måste vara beredda att se de långsiktiga, positiva effekterna av att alla i Sverige är företrädda och känner sig företrädda. Och då fungerar inte millimeterrättvisa vad gäller erfarenheter och meriter.
Samtidigt finns det flera diken som man kan åka ned i. Miljöpartiets situation de senaste veckorna ger en tydlig illustration till det. Men samtidigt ska man nog vara försiktig med att beskriva olika händelser som uttryck för infiltration av extremister. Förhoppningsvis handlar det bara om dåligt omdöme.
Gränsdragningen är svår. För mig är det bra att flickor med muslimsk bakgrund lär sig att simma om än till priset av att bassängen under lektionerna bara får besökas av flickor. Jag är medveten att många kan uppfatta enkönande badhusdagar som en eftergift till intolerans och ojämlikhet. Låt oss fortsätta att diskutera dessa svåra frågor och inte hemfalla åt att peka på enkla lösningar.
Helena Dyrssen, f d statssekreterare för Folkpartiets samordningskansli i Rosenbad.
