Sommaren 1999 började Paulina Neuding sin journalistbana på Tidningen NU. I dag är hon en återkommande debattör i Svenska Dagbladet, men även chefredaktör för Kvartal. Det senaste året har hon varit mycket aktiv i den så kallade biblioteksdebatten.
Text och foto: Erick Löfdahl
Jag träffar Paulina Neuding en vindpinad vinterdag. Vi slår oss ner i en lounge vid Stureplan i Stockholm.
– Det var väldigt konkret, börjar hon och illustrerar med en handrörelse.
– Jag läste i en lokaltidning i min förort, att mitt lokalbibliotek hade fått stänga på grund av stök med ungdomsgäng. Jag kunde inte gå dit. Jag tänkte att det inte borde vara det enda stället där det har hänt. Allting började med att jag googlade ”bibliotek stängt gäng”. Det var som på film, det dök upp massor med ställen.
Paulina Neuding ville ta ett samlat grepp om biblioteksproblemet som ett nationellt fenomen. Olika lokaltidningar hade skrivit om enskilda fall, som hon började sammanställa. Hon gick vidare och läste personalens incidentrapporter, vilka visade svart på vitt att hoten mot biblioteken är mycket allvarliga. Gäng tar över. När andra medier rapporterade om detta, tog man för givet att det rörde sig om problematiska lånesituationer. Någon kommer för att låna en bok. Förbistring uppstår. Men det handlade i stället om att bibliotekslokalerna ligger centralt i socialt utsatta områden.
– Gängen som drar runt i centrum bestämmer sig för att gå in och ta över biblioteken. Det finns soffor och kaffemaskiner, som gör att biblioteken blir attraktiva. Det har inget med böcker att göra. De går in och vräker sig i sofforna på barnavdelningen, säger Paulina Neuding.
I en debattartikel replikerade Roger Mogert i Svenska Dagbladet. Han menade att det fanns en främlingsfientlighet och ett klassförakt hos dem som tog upp problemen på biblioteken.
– Han nämnde ingen vid namn. Men samtidigt skrev han ”konservativa debattörer som maskerar sig som liberaler”, inflikar Paulina Neuding.
Hennes vikariat på Tidningen NU blev början på en allsidig journalistkarriär. Hon lärde sig mycket av att extraknäcka på det liberala nyhetsmagasinet.
– När jag var reporter på Tidningen NU, när min journalistkarriär började, då gick man rakt in på riksdagen. Det fanns inga elektroniska grindlås.
– Vi har kunnat vara väldigt öppna och sårbara. Därför att vi inte haft sådana sociala problem. När vi ställs inför den typen av problem, vet vi inte vad vi ska göra, då stänger man biblioteken. Jag har bott i USA. Jag har svårt och se att man skulle stänga bibliotek på det sättet där.
De utslagna drar sig till biblioteken, som vaktas av väktare.
– Så var det på biblioteket i New York, där jag skrev min C-uppsats.
På Anna Hedenmoskt intervjumanér pausar vi för en kopp kaffe mellan passen. Några turister inleder en ivrig diskussion, samtidigt som ett jazzband hörs eka ur högtalarna. Temat byter sedan spår och går in på Paulina Neudings journalistbana. År 2009 blev hon chefredaktör för den liberala tidskriften NEO, startad av Sofia Nerbrand.
– Det var en liberal tidskrift. Men jag bytte etikett så den blev borgerlig. Jag tyckte inte det var så intressant att bara ha en liberal tidning, som bara skrev för liberaler, utan jag ville ha en bredare borgerlig ansats. Många är liberaler i mycket, men konservativa i annat. Vi ville helt enkelt appellera till hela den gruppen.
I dag är hon chefredaktör för Kvartal, en tidning och kanal på nätet utan någon bestämd ideologisk inriktning.
– Vuxna individer har rätt att diskutera svåra samhällsfrågor utan att man försöker uppfostra. Det är lustigt vilket enormt gensvar det gett. Folk uppskattar verkligen att man anstränger sig att inte aktivt skriva dem på näsan, säger Paulina Neuding.
Kvartal kommer inte ut i tryck, men de som vill har kunnat beställa en tryckt upplaga i efterhand, en gång i kvartalet. Artiklarna kommer i stället först ut på nätet. Även Kvartalsamtal går att se där, med intervjuer av experter varje vecka.
– Min utgångspunkt är att vi har väldigt många allvarliga problem i det svenska samhället. Och vi måste kunna prata om dem på ett seriöst sätt. Poängen är inte vem som skriver eller vad den personen har för åsikter, om den är höger eller vänster, utan att man tar sig an problemet på ett faktabaserat och sanningssökande sätt.
Ett av de ämnen som Kvartal har tagit upp på sistone är tiggeriet.
– Det har hävdats att tiggeriförbud inte fungerar. Det är inte sant om man tittar på Danmark. Det är vår idé att komma med fakta. Vi försöker så långt det är möjligt publicera experter och låter dem tala till punkt.
Kvartal har även skrivit mycket om bostadspolitiken.
– Det är typiskt Kvartal, att låta en expert gå till botten med en fråga. Jag tycker den här tiggerifrågan är ganska symtomatisk. Man ägnar mycket tid åt att säga, det här med tiggeriförbud hur skulle det gå till rent praktiskt.
I september 2018 går svenska folket till val. Paulina Neuding menar att det här kanske är ett av de mest dramatiska valen under efterkrigstiden.
Turbulensen i svensk politik och svensk offentlighet ställer höga krav på god journalistik, som skiljer sant från falskt, relevant från irrelevant.
– Det är märkligt att det behöver sägas i vår tid. Journalistikens uppgift är inte att berätta att allting är bra, att makthavarna har gjort det mesta rätt, utan vår uppgift är att granska och ställa till svars. Det ska Kvartal göra.
Paulina Neuding är borgerlig och har under sina två chefredaktörsskap varit mycket aktiv i den politiska debatten. Hon tar upp Folkpartiets utanförskapskarta som ett exempel att sätta ord på något som tidigare varit tabu i debatten. ”Invandrartäta områden” fick man nämligen inte säga. Då det blev en godtagen term, kunde man plötsligt prata om problemen.
– Så jag tror att det är lätt att glömma vilka enorma tabun det har funnits i den här frågan. Hedersvåldet var Folkpartiet tidigt ute och sa ”Det här finns, det är på riktigt.”
– När det blir en konflikt mellan vänsterideal och identitetspolitik vad gäller invandringens konsekvenser, är det alltid andra värden som får stryka på foten som kvinnors rättigheter, löntagares rättigheter, flickors rätt till bildning och förkovran. Allt det där är mindre viktigt än att säga att integrationen inte har gått dåligt. Den som hävdar något annat är främlingsfientlig.
Ett tydligt fenomen i dag är att medelklassen flyr gemensamma institutioner, då att de är otrygga eller otrevliga. Paulina tycker sig kunna se detta när det gäller badhusen. Det är samma sociala oro där.
– När man säger att det gemensamma ska vara en mötesplats för alla, så blir det i realiteten en plats för social utslagning. Medelklassen rör sig däremot till privata inrättningar som kostar pengar. Det är lustigt att jag som borgerlig skribent måste vara den som påpekar att ”så här får vi en uppdelning och stratifiering av samhället enligt klasslinjer”. Eftersom bibliotek ska vara öppna för alla, underminerar man i själva verket demokratin och det gemensamma.
– Jag har sett att bibliotekarierna gör sitt bästa, verkligen på stort allvar. Men de tvingas verka i en arbetsmiljö som är helt oacceptabel. Roger Mogert är intressant för att han ytterst är ansvarig för biblioteken i Stockholm, där tre bibliotek under den senaste mandatperioden har fått stänga tillfälligt. På rent ideologiska grunder vägrar han att ta det till sig.
