Anna Ågerfalk
Oppositionsråd (L), Region Örebro Län
Som så ofta när brännande politiska frågor debatteras, landar debattörerna i två motsatta ståndpunkter. Politiken blir att välja mellan svart och vitt. Tydligast är det kanske inom migrationspolitiken.
Här finns egentligen bara utrymme för att vi ska bevara asylrätten som den sett ut historiskt eller att i princip stänga gränserna för allt och alla. För bara något år sedan var den förhärskande tanken att den som inte försvarade en ovillkorad asylrätt öppnade dörren för nazism och fascism. Idag svänger det allt mer mot att den som försvarar denna absoluta rätt är naiv och världsfrånvänd.
För mig som regionpolitiker är det synsättet obegripligt. Låt mig försöka förklara:
Jag har sett baksidorna med den stora invandringen Sverige haft under tiotals år. Några exempel: För vårdens del handlar det både om ett ökat tryck på såväl primär- som specialistvård. Det handlar om behov som beror på såväl språkliga som kulturella olikheter. Och det handlar ibland om en otryggare arbetsplats för många av medarbetarna närmast patienterna.
Allt detta har en negativ inverkan på ekonomin och vårdens resurser. Den stora migrationen läggs ovanpå den stora demografiska förändringen som också pågår, och ökar de utmaningar regionerna står inför. Vägrar man, eller vågar man inte, se och erkänna detta är det nästan omöjligt att hitta lösningar på problemen.
Men invandringen har också inneburit fördelar. Vem av oss har inte mötts av en läkare, en sjuksköterska eller någon annan medarbetare inom vården med ett namn som talar om en annan härkomst, med ett språk som inte är perfekt svenska men med en kunskap, vilja och ett hjärta som vill och kan möta patienten där hon är.
Invandringen har faktiskt två sidor. Dels en som visar på de problem den innebär för den välfärd vi vant oss vid. Dels en som visar att den varit en nödvändighet för samma välfärdssamhälle. Vi måste våga bejaka detta för att kunna hitta lösningar.
Sannolikt är det så att Sverige de kommande åren inte kan ta emot lika många flyktingar som vi gjort de senaste decennierna, om vi ska behålla välfärdssamhället på den nivå vi vill. Vågskålen där resursbristen ligger väger över den vågskål där invandringens fördelar finns.
Kanske innebär detta en förändrad syn på asylrätten. Då är det bättre att tala om det i öppenhet, för att finna en lösning som är bättre och humanare både för flyktingen som för mottagarlandet, än att säga att asylrätten är helig men i praktisk handling göra den oanvändbar.
Anna Lundberg
Kommunalråd (L), Västerås
Det är väldigt olyckligt att debatten och diskussionen om migration blivit så polariserad. Vi borde fokusera mer på hur migrationspolitiken ska vara utformad för att fungera så bra som möjligt istället för att gräva ned oss i skyttegravar ”för” och ”emot”. Vi behöver arbetskraftsinvandring för att få in kompetens, vi behöver ta vårt humanitära ansvar för flyktingar och familjer måste kunna återförenas inom rimliga ramar.
Jag står för en reglerad invandring. I dagens välfärdsstat är en helt fri invandring vare sig möjlig eller önskvärd. Som kommunalråd med ansvar för såväl skolan som socialtjänsten blir effekterna väldigt tydliga av vad som händer när en stor mängd nyanlända kommer under kort tid. Det uppstår flaskhalsar som inte alltid löses med mer pengar. När två nyanlända elever som inte kan svenska i en klass plötsligt blir fem-sex så blir undervisningen lidande för hela klassen.
Som socialliberal med både hjärta och hjärna är detta förstås ett svårt dilemma. Viljan att hjälpa människor på flykt inkräktar på möjligheten till kunskapsskola med jämlika förutsättningar och ett starkt skyddsnät för människor som behöver samhällets hjälp och stöd. Men om integrationen inte fungerar så kommer motståndet mot all invandring bli starkare och gränserna att stängas.
Frihet under ansvar gäller även i migrationsfrågan. Vi som vill ha förhållandevis stor frihet för människor att röra sig över gränser behöver ta ett stort ansvar för att det fungerar i praktiken. Det är vi som har mest att förlora på fel- och överutnyttjande av systemen.
Åsa Wennergren
Kommunalråd (L), Linköpings kommun
Liberalerna ska verka för en human och hållbar migrationspolitik. Människor som behöver finna skydd från krig och förföljelse måste få det. Samtidigt måste Sverige ha en migrationspolitik som går hand i hand med en fungerande integration. Bristerna har varit övertydliga. Sverige har idag en icke fungerande bostadsmarknad, brister i utbildningssystemet och en arbetsmarknad där det tar lång tid för lågutbildade och nyanlända att etablera sig på.
Fram tills att regering och riksdag tar beslut om nödvändiga reformer och att de har fått effekt har vi en verklighet som vi måste utgå ifrån. Sveriges kommuner befinner sig i en ekonomiskt ansträngd tid och flera prognoser pekar på att det kommer fortsätta brant utför.
Regering och riksdag har under lång tid fattat en rad beslut som överhuvudtaget inte tar hänsyn till kommunernas förutsättningar, i synnerhet när det gäller migration. Det har gett upphov och dränage av kommunernas ekonomi, vilket medfört att det blir alltmer svårt att tillgodose våra invånares krav på service- och välfärdstjänster. När staten lägger ut uppdrag på oss, kompenseras vi inledningsvis för uppdraget men sedermera dras stödet in trots att kostnaderna finns kvar. Ett tydligt exempel på det är etableringsersättningen som upphör långt innan nyanlända hamnar i egen försörjning, istället kommer de in i kommunernas arbetsmarknadsinsatser, utbildningsystem och försörjningsstöd och fastnar där.
Staten måste ge kommunerna full kostnadstäckning när man beslutar sig för att kommunerna ska ta över ansvaret för det som egentligen är statens ansvar. Kommunerna kan inte ta den ekonomiska smällen för att staten inte kan leva upp till sina egna beslut. Många kommuner är nu i situationer där man antingen genomför nedskärningar eller skattehöjningar, detta drabbar allra hårdast de svaga i samhället.
Liberalerna måste klara av att hålla två bollar i luften samtidigt. Vi ska envist arbeta för en långsiktigt hållbar migrationspolitik och nödvändiga reformer som berör integrationsområdet. Därtill måste kommunerna få den ekonomiska uppbackning som krävs, inte minst när det gäller kostnadstäckning av uppdrag/beslut som är åsamkade av den statliga nivån.
