Sverigedemokraterna har de senaste veckorna noterats för rekordsiffror i olika mätningar. Yougovs mätning med en självrekryterad webbpanel bör man ta med en nypa salt, men tendensen är densamma som både i den senaste Sifo-undersökningen och i Novus. Ökningen i Sifo med 2,6 procentenheter till 17,8 procent är statistiskt säkerställd och en absolut toppnotering för SD.
Det är en utveckling som skrämmer, inte minst om man tar i beaktande partiets bakgrund, som är allt annat än rumsren. Enligt tidskriften Expos ”vitbok” om Sverigedemokraterna var mer än 60 procent av ledamöterna i partistyrelsen mellan 1989 och 1995 kopplade till nazistiska grupper – före, under eller efter sin tid i SD.
Sedan dess har partiet växt rejält och även om man fortfarande drar till sig många personer med tvivelaktig bakgrund, måste man ändå konstatera att rekryteringen av nya sympatisörer sker bland det som ofta kallas ”vanligt folk”. Enligt Sifo är SD numera största parti i kategorin arbetare, där man har gått om Socialdemokraterna rejält. Ingen avundsvärd situation för arbetarrörelsen och dess främste företrädare statsminister Stefan Löfven.
Om någon för ett par år sedan hade sagt att Sverigedemokraterna skulle locka närmare en femtedel av Sveriges befolkning med sin politik, som är så starkt främlingsfientlig, hade hen knappast blivit trodd. Men nu är vi där.
Det finns likheter med 1930-talets Tyskland där arbetslösheten var stor, inte minst bland arbetarklassen. Där lockades man av nationalsocialismen, som snabbt utsåg först och främst judarna, men även romer och homosexuella, till syndabockar.
Sverigedemokraterna i sin tur utmålar invandringen och inte minst dem som kommer från muslimska länder som den stora faran. Ett budskap som appellerar till dem som känner stor oro för det egna jobbet, terrorismen som kommer allt närmare och en brottslighet som upplevs som allt grövre här hemma. Det är den oron som andra partier nu måste ta tag i.
Jan Björklund var i sitt sommartal i söndags bekymrad över den svenska flyktingdebatten där tonläget blir allt mer uppskruvat. Han menade att extremister på bägge sidor tillåts sätta tonen. Enligt honom borde debatten inte tystas, men bli mer nyanserad och han efterlyste fler liberala röster.
I det sammanhanget är det viktigt att stå upp för dem som nu flyr undan krig och terror och inte få kalla fötter av Sverigedemokraternas opinionssiffror. Det är annars lätt att dras med och finna enkla lösningar på svåra problem.
Integrationsfrågorna måste kunna diskuteras i ett normalt tonläge och övriga Europa, inte bara Sverige och Tyskland, måste ta sitt ansvar och ge flyktingar en fristad. Men Sverige måste förbli ett öppet och välkomnande land.
Idag den 27 augusti firar vi Raoul Wallenbergs dag. Han stod upp mot främlingsfientlighet och intolerans. Minst 10 000 ungerska judar har honom att tacka för sina liv. Låt oss ha hans gärningar i bakhuvudet när vi i dag diskuterar migrations- och integrationsfrågorna.
