Av alla saker jag trodde att jag skulle göra för mina barn fanns definitivt inte att lära mig italienska med. Varför i herrans namn skulle något barn med två svenska föräldrar vilja att hens mamma lärde sig ett språk? Speciellt som en resa till Italien inte finns inbokad och barnet ifråga själv inte är särskilt intresserad av italienska språket.
Svaret ligger i gamification. Duolingo heter en mycket populär app som har fått de mest pluggovilliga barn att vilja lära sig japanska eller koreanska. Hela tiden med hotet om att förlora sin ”streak”, det vill säga hur många dagar i rad man har lyckats plugga i appen. Tjatet kom krypande, att jag också skulle ladda hem Duolingo och bli utmanad i att hålla en ”streak” så länge som möjligt.
Till slut gav jag upp, laddade hem appen och bestämde mig för att plugga italienska. Det skulle innebära att jag fick börja på en lite högre nivå, eftersom jag läst språket på gymnasiet. Kanske skulle det innebära att jag kan några fler fraser när vi väl bestämmer oss för att åka dit. Spelet är tämligen inriktat på att klara sig som turist. Det kändes bättre än att börja med något från början. Man lär sig också det nya språket till engelska, eftersom det inte är en svensk app.
Min son visade mig ett tiktok-klipp med ett par som på sin första dejt pratade som i Duolingo. Det var oerhört roligt tyckte han, men skämtet flög inte riktigt hos mig, då jag inte kommit in i lärandet på allvar innan jag såg det. När jag nu åtta månader senare tänker tillbaka på klippet, förstår jag det roliga. Det finns något helt fantastiskt över de meningar vi lär oss. Allt för att maximera de språkliga moment vi måste lära oss för att kunna tala språket.
”Jag har inga barn, men jag har en röd bil”. När skulle någon vettig människa på denna jord uttrycka sig på det viset? Det låter vettigt när man sitter och tragglar glosor och fraser, men är ju helt absurt om man tänker att man skulle kunna använda meningen.
Trots konstiga vändningar var det en höjdpunkt när jag nådde ett avsnitt som handlade att ta in på hotell. Det var inte vilka hotell som helst, det var hemsökta hotell. Det var spöken, märkliga skrik och röster och skrämmande damer och herrar som stod nära fönster, bakom dörrar och framför sängen. En glosa som verkligen satt sig hos mig är ”spaventosa” som betyder just skrämmande. ”Jag hoppas vi inte får användning för det” som Sivan sa i Sällskapsresan när hon pluggar spanska och får lära sig frasen ”Det är en kyrka”.
Och apropå glosor så får jag ibland veta vilka som är mina svaga ord, det vill säga ord jag har haft fel på lite väl ofta i spelet. Ibland undrar jag om de hittar på för ord som heter liknande på svenska (men inte på engelska) har jag såklart sällan fel på och ibland dyker de upp. Så en dag fick jag vet att ”fantasma” var ett svagt ord för mig. Det betyder spöke. Då ville jag nästan ge upp de gamifierande språkinlärningen. Det räckte inte med ett helt avsnitt av skrämmande, hemsökta hotell, jag måste fortsätta att prata spöken igen och igen till det sitter.
Bibliotekarien
