FINNS DET EGENTLIGEN något decennium under efterkrigstiden då indelningsfrågan inte varit på tapeten? Källförteckningen i utredningarna sträcker sig långt bak i tiden och antyder att frågan varit levande åtminstone sedan kommunreformen 1952.
Bland dem som är motståndare till att ändra indelningen på ”mellannivån” brukar ofta hävdas att ”medborgarna frågar inte efter detta”. Men det gör de. De vill ha smidiga lösningar som fungerar i deras vardag – och det gör det allt oftare inte idag med den befintliga indelningen. Kollektivtrafik fungerar ofta dåligt ihop med länsgränser. Passagerare måste inte sällan köpa olika biljetter, som ofta inte finns att tillgå där resan börjar. Ofta dröjer det tio år innan de två länen enats om en ”lösning” – och trots det kan resultatet vara alla annat än smidigt.
Sjukvården är det andra exemplet. Det är svårt att påstå att medborgarna inte efterfrågar bra sjukvård, snabbt. Men fortfarande är huvudregeln att vård ska sökas i den egna regionen eller landstinget först, oavsett hur många platser det saknas eller hur kort kön är i grannlänet. Vissa landsting är bättre på att tänka från medborgarens perspektiv, men i de allra flesta fall är köp av vård från något annat landsting en ”utväg” som prövas först i andra hand.
Påståendet att medborgarna inte efterfrågar en lösning på problem som dessa, är således en utvecklad form av selektiv politisk blindhet. Det är att till varje pris undvika att dra den slutsats som vore den logiska, för att istället hitta något annat sätt att hantera frågan.
För den hanteras ju. Genom samarbeten. Det sluts avtal och startas samarbeten för att komma runt precis dessa problem. Alltså erkänner man att de är problem som behöver lösas. Bara inte gränserna ändras!
NACKDELEN MED SÅDANA samarbeten är att det ofta försvårar insyn och ansvarsutkrävande. Det handlar om samarbeten med styrelser som utses och rapporterar
till politiska organ, inte av väljarna. Och ibland är det inte ens politiskt tillsatta styrelser, utan grupper av tjänstemän som sköter förhandlingar om avtalsvillkor i slutna rum. Hur påverkar det demokratin?
Nu finns ett nytt förslag till indelning. Det finns redan motstånd mot det, framför allt bland de nuvarande norrlandslänen som skulle bli en ”storregion” enligt förslaget.
FRÅGAN BEHANDLAS FÖR närvarande i ett samråd inom Liberalerna. Låt oss hoppas att svaren förmår att resonera i vidare banor än bara ja eller nej till liggande förslag. Att säga att förutsättningarna och samhället har förändrats sedan den nuvarande indelningen gjordes är ett grovt understatement.
Staten ger statsbidrag i olika former till de nuvarande landstingen och regionerna på lika villkor. Även skatteutjämningssystemets förutsättningar baseras på detta. Ska det vara fritt fram att välja fortsatt småskalighet? Det kan finnas en stark önskan, både hos väljare men kanske framför allt hos politiker som vill ha ”nära till makten” regionalt. Men bör det få konsekvenser att välja småskalighet?
