Enligt flera mätningar har Sverigedemokraterna parkerat sig på platsen som Sveriges näst största parti. I februari 2011, månaden före migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och MP, uppmätte Sifo stödet för SD till endast 6,4 procent. Sedan dess har partiet tredubblats. Det är inte på egna meriter utan för att övriga riksdagspartier agerat frapperande oskickligt. Liberalerna har del i denna skuld.
I Demoskops senaste mätning om opinionen fortsätter väljarkåren att ranka integration och invandring som viktigast framför lag och ordning, skola, sjukvård, miljö, ekonomi, jobb och försvar. Under Erik Ullenhags tid som minister tappade Liberalerna integrationsfrågan. Om partiet i Alliansen stått fast vid kursen som Mauricio Rojas och Lars Leijonborg stakade ut hade SD hållits stången. Liberalernas färska rapport om minskade klassklyftor, som presenterades under Almedalsveckan, vittnar om att man vill vinna tillbaka den förlorade positionen. Utmärkt. Raserat förtroende tar emellertid tid att bygga upp.
Migrationsverkets beräknar att över 300 000 ansökningar om anhöriginvandring de kommande åren. Om Liberalerna vill återerövra integrationsfrågan är det nödvändigt att börja adressera migrationens storlek och sammansättning. Sidor av samma mynt.
Väljarna är inte korkade. Tyvärr duckar Jan Björklund. Den falang i partiet som både gapar efter omfattande flyktinginvandring av lågutbildade och bibehållen välfärd måste ställas till svars. Poserande brandtal fyller inte avgrunder mellan barns uppväxtvillkor. Konkret politik krävs som erkänner hjärtskärande målkonflikter. Det är oseriöst att utmåla låglönejobb som en silverkula.
Man behöver inte vara medlem i Mensa för att räkna ut att när befolkningen plötsligt växer ökar efterfrågan på välfärdstjänster. Förra året hade Sverige enligt SCB den största befolkningsökningen sedan 1861. Riksrevisionens beska besked är att kommunalskatterna måste höjas med två kronor. Alternativet är att dagens vård, skola och omsorg urholkas. Arbetslösheten har samtidigt sjunkit bland inrikesfödda men ökar bland utrikesfödda, varav många saknar gymnasieutbildning eller grundskola.
Pengar löser inte alla flaskhalsar. De tar tid att bygga bostäder och att utbilda välfärdsarbetare. Lärarförbundet varnar att 65 000 lärare snart går i pension. Om samhällskontraktet krackelerar blir konsekvensen missnöjda, hårt beskattade medborgare. En vrede som hämtar sin näring i ett upplevt svek ska tas på allvar. Den göder SD.
Vissa säger att man inte får ställa grupp mot grupp men den krassa verkligheten gör det. De flesta förordar hållbarhet när det gäller miljön, att vi har ett ansvar att överlämna en fungerande natur till nästa generation. Samma hållbarhet måste omfamna välfärdsstaten som skyddar våra svagaste.
Migration och integration är frågor som avgör valet 2018. I en värld som brinner behöver Sverige vara en fristad även i framtiden. Det största hotet mot morgondagens flyktingmottagande är att samtidens havererar. Väljarna beslutar ytterst om vindbryggan ska fällas upp. När krubban är tom bits hästarna. Det är farligt. Socialliberaler får därför, av flera skäl, aldrig medverka till tvåtredjedelssamhället.
