Nu börjar jag alltmer luta åt att vi faktiskt lever i en helt simulerad verklighet. Och det gör jag inte på grund av att dumheterna hopar sig i världen – vilket de ju i och för sig gör i en häpnadsväckande mängd och grad. Nej, det som får mig att starkt misstänka det, är blåmögelost!
Men innan vi ger oss in i pudelns delikata kärna, så låt oss backa något steg och fundera på hur vi vet vad vi vet. Om vi inte vet något säkert – till exempel om vi är i början av mänsklighetens historia, i slutet av den eller någonstans i mitten – är det en alltigenom rimlig hypotes att anta det senare, i mitten. Sannolikheten att vi är i en av ändpunkterna är helt enkelt mycket lägre.
Samma sak med var i universum. Skulle vi kunna vara universums mittpunkt (givet att det ens har en sådan). Jo, men det vore ytterst osannolikt – med tanke på att det bara finns en sådan, och väldigt, väldigt mycket universum som inte är mittpunkt.
Om och om igen är det alltså det mest ”blygsamma” antagandet som har mest fog för sig, allt annat lika. Oss är det inte något särskilt med.
Så denna fråga, om vi lever i den verkligt verkliga verkligheten eller blott i en simulering, har stötts och blötts av många som har till yrke och utkomst att stöta och blöta sådana frågor i, ja, en viss tid i alla fall. Kanske inte sen ”de gamla grekernas tid”, men inte bara för purunga greker heller. Ett tag.
Ändå törs jag alltså säga att jag har lösningen nu. Och lösningen är blåmögelost. Eller mer specifikt, Saint Agur.
Ostarnas historia är längre än 10 000 år, vilket är längre än historien självt så det finns mycket vi inte vet. Till exempel vet vi inte när den lyckosamma kombinationen av ost med vissa stammar av mögel först ägde rum.
Vi kan förstås föreställa oss hur – mögelangrepp händer och människor är som människor är, det vill säga nyfikna, så förr eller senare smakade förstås någon, och upptäckte att det faktiskt smakade bättre med det gröna luddet än utan.
Så det kan sannolikt ha gått tusentals år mellan det att grönmögelosten såg dagens ljus och idag. Som sagt, det vore ytterst osannolikt att vi skulle befinna oss i början av en så betydelsefull utveckling.
Och då kommer vi till det osannolika. För vi vet exakt när den utan omsvep enskilt godaste och ädlaste av goda ädelostar, Saint Agur, kom till, närmare bestämt 1988. Och inte nog med det, den produktutvecklas alltmer och finns nu i ett otal lika delikata varianter, som röra, uppvispad, som munsbitar med mera. Dammluckorna har öppnats och vi översvämmas av nya varianter.
Och då måste vi ju fråga oss, käre läsare, hur osannolikt det är att just vi skulle leva mitt i denna period av absolut överflöd? Det är förstås ytterst osannolikt.
Så som ni själva kan se, är den enda rimliga slutsatsen att allt det här är en simulering. Och det är ju extremt tråkigt för er att höra – och jag beklagar, men detta gör ju att ni alla bara är en del av simuleringen. Men det var roligt så länge det varade!
Sapient
