Vi vet ännu inte vad som kommer att hända i Turkiet efter kuppförsöket. Men de reaktioner vi ser är skrämmande. En del av president Recep Tayyip Erdogans uttalanden efter kuppen är också en uppvisning i samma slags auktoritära populism som Putin och Chavez använt för att föra sina länder bort från demokratin.
Att det skulle ske någon form av utrensning av högre officerare, stod fullständigt klart så fort det var uppenbart att kuppförsöket misslyckats. Spänningarna mellan Turkiets politiska och militära ledningar har alltid varit stor och än mer så sedan AKP under Erdogans ledning segrade i sitt första parlamentsval 2002. Tidigare rykten om planerade kuppförsök har lett till begränsade arresteringar.
Men detta riktar sig inte bara mot militären. Utrensningarna slår vilt mot samhällsfunktioner som upprätthåller det demokratiska och, till formen, sekulära Turkiet. Reaktionen omfattar nu tiotusentals personer som arresterats eller stängts av från sina arbeten.
Flertalet av dessa kan omöjligt ha haft något att göra med militärkuppen. Hade 15 000 lärare, 6 000 domare och 10 000 akademiker på universitet och högskolor varit inblandade, utöver de drygt 10 000 militärer och poliser som arresterats, hade kuppen kunnat lamslå så stora delar av samhället att den varit omöjlig att stoppa. Bara en folkmassa av den storleken som omringar viktiga byggnader, hade kunnat hindra regeringssidan från att ta tillbaka kontrollen över etermedia och den administrativa ledningsapparaten på kuppnatten.
Detta ger stöd åt spekulationerna att kuppen i själva verket skedde på grund av att massarresteringar och utrensningar redan var planerade.
Det vi ser är en utradering av hela basen för Turkiets anspråk på att utgöra en, om än ofullkomlig, rättstat baserad på demokrati och med sekularitet inskrivet i grundlagen.
När Erdogans AKP vann 34 procent av rösterna 2002 fick de 66 procent av platserna i parlamentet. Liknande har hänt i andra länder. Valsystem kan ge sådana effekter ibland. Sedan dess har de i alla val legat över 40 procent, ofta nära 50. Under 2015 förlorade de sin parlamentsmajoritet och det pro-kurdiska partiet HDP fick 80 platser i parlamentet. Det valet upphävdes och i ett nytt val hölls i november, efter omfattande oroligheter. Då återtog AKP sin egna majoritet.
Allt detta har rest varningstecken, så klart. Omvärlden har protesterat. Turkiets EU-förhandlingar har legat på is i snart ett decennium. Men Turkiet har också nyligen fått tummen i ögat på EU, genom det avtal om återsändande av flyktingar som unionen förhandlat fram.
Frågan är om den ammunitionen ska räcka för att låta Erdogan skjuta alla försök från omvärlden att stoppa den illavarslande utvecklingen i landet i sank. Kommer EU att låta sig tystas? Kommer vi att stillatigande åse hur misshagliga personer i alla samhällsgrupper som kunnat utgöra en bastion mot fortsatt förfall in i ett rent auktoritärt samhälle rensas ut?
