En gång i tiden var nationalismen liberal. Ur individens självbestämmande följde folkens rätt att råda över sig själva. Nationalismen idag pekar i en annan riktning. Vart?
Nationalismen kunde både söndra och ena. Dess viktiga bidrag till den liberala idétraditionen låg i att den tog ett stort steg bort från furstarnas rätt att definiera länder utifrån anspråk stödda på militär makt. Vid Westfaliska freden 1648 och Wienkongressen 1815 hade stater rests eller störtats beroende på segrarnas godtycke. Liberaler angav en annan grund, folkets samtycke.
Det var liberalerna som tog initiativ till insamlingen av medel för att resa statyn av Karl XII. Han var ingen entydigt positiv symbol, vare sig för Sverige eller kungamakten – han var ju den kung som hade förlorat stormaktsväldet. Men han var en symbol som kunde utnyttjas i bygget av en gemenskap. Då, 1868, stärkte det liberalernas kamp för rösträtt och demokrati.
När Norge vill utträda ur personalunionen med Sverige 1905, var det därför naturligt för liberalerna att resonera i termer av det norska folkets rätt att bestämma över sina egna angelägenheter. De konservativa hävdade ännu furstemaktens rätt och var beredda att ta till vapen för den saken även mot grannlandet.
Folksuveränitetstanken har inte varit den liberala nationalismens enda betydelse i idéhistorien. Den konservative preussiske kanslern Otto von Bismarck genomförde på 1880-talet sociala reformer i syfte att knyta befolkningens lojalitet närmare staten. I de nordiska länderna tog utvecklingen av välfärdsstaten en annan väg. Den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson inledde ett tal i riksdagens andra kammare i januari 1928 med orden:
”Vid högtidliga och för övrigt ibland även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället – staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet.”
Den svenska välfärdsstaten, folkhemmet, byggdes på den gemenskapsgrund som den liberala nationalismen möjliggjort. På så vis övervanns den inneboende misstänksamheten, rädslan för att behöva betala för andras lättja. I en familj känner man gemenskap. Litar på varandra. Stödjer varandra. Familjen som metafor byggde på känslan av gemenskap som folk.
Detta är värt att hålla i minnet. I dag känns kanske tanken på ”liberal nationalism” som en paradox. Men utan den är det svårt att föreställa sig att folkrätten skulle ha erkänt något annat än -”fursterätten”. Det var en dyrköpt lärdom – inte bara för Europa. Ännu 1919, när freden efter första världskriget slöts i Versailles, var det segrarmakternas godtycke som ritade om gränser och fördelade territorier från de besegrade staterna mellan sig. Det skapade inte bara fröet till andra världskriget utan till flera av dagens konflikter i Mellanöstern. Utan tanke på invånarnas självbestämmande skapade sig Storbritannien och Frankrike stora ”mandat” ur det besegrade Ottomanska riket. Ur det franska mandatet föddes bland annat staten Syrien, i dag söndersliten av ett inbördeskrig, delvis efter etniska och religiösa skiljelinjer. Ur det brittiska mandatet ”Palestina” föddes så småningom staten Israel — och konflikten mellan israeler och palestinier härrör åtminstone delvis från historiken av maktfullkomlig brittisk politik efter 1919.
Hade det funnits något sätt att undvika dessa konflikter? Det vet vi så klart inte. Karl Popper lär oss i ”Historicismens torftighet” att historien inte är en experimentverktad, att vi inte kan se den som deterministiskt bestämd av olika krafter som verkar bortom mänskligt inflytande. Därför kan vi inte heller förutsätta att historien upprepar sig. Dagens nationalistiska strömningar är inte samma som dåtidens. Den bygger på andra idéer, är fixerad vid härkomst och nationsgränser, och ger därför andra följder.
En lika halsbrytande paradox är kanske att dagens nationalister, besatta av etniciteter och ursprung, samarbetar så väl över de nationsgränser som de slår vakt om. Sverigedemokraternas ungdomsförbund hyllar Putin. Det gör också presidentkandidaten Donald Trump, med budskapet ”America First”, liksom många nationalistiska politiker runt om i Europa. Den ungerske premiärministern Viktor Orbán hyllar Putins auktoritära styre och säger sig vilja sträva efter att etablera en ”illiberal demokrati” — samtidigt som han och hans parti delvis är sprunget ur kampen mot Sovjetunionens dominans över landet under det kalla krigets decennier.
Kanske uttrycks denna paradox tydligast på det italienska separatistpartiets Lega Nords hemsida? ”Lega Nord bildades efter att flera regionala separatistpartier gått samman för att sträva efter ett gemensamt mål”. Separatister samarbetar mot ett gemensamt mål.
Hur föds identiteter? När EG skulle omvandlas till den Europeiska unionen, försökte man med att hålla en stort politiskt konvent för att skriva en konstitution med folklig förankring. Det misslyckades, konstitutionen förkastades och förslaget tvingades bantas – men EG blev ändå EU.
Skälet, förklarade många, var bristen på en ”europeisk identitet”. Men att skapa en sådan visade sig allt annat än lätt. Den liberala nationalismen kunde bygga på att det fanns en viss känsla av gemenskap, ett delat språk och en delad historia, för att sedan sträva mot en rad abstrakta värden — demokrati, självbestämmande, solidaritet. EU talar om ”de europeiska värdena” och försöker bygga en gemenskap på dem. Uppifrån och ned. Det är svårare. Kanske går det inte?
Nordiska Museet föddes under nationalromantiken. Nu lockar det turister med att utställningarna om nordisk historia är ”a great way to know Swedes”. Där finns alltså något gemensamt, något ”svenskt”?
”Vi talar om kultur, inte om svenska värderingar” betonar informatören Mathilda Hogg. Arthur Hazelius grundade ”Skandinavisk-etnografiska samlingen” för att bevara och sprida kunskap om den allmogekultur som han såg försvinna runt om i landet. Det blev grunden till både Nordiska museet och Skansen. En av museets utställningar i dag är ”Migrationens ansikte”.
Denna utställning bygger på en rad personliga förmål som kommer från grekiska invandrare till Sverige, all medlemmar i föreningen ”Grekinnornas Lyceum”. Föremålen bär på personernas berättelser, symboliserar deras familjehistoria och bakgrund. Utställningen berättar om varför de kom till Sverige och hur det gått för dem sedan de kom hit.
– Utställningen handlar lika mycket om integration och mångfald som migration. Om hur kvinnorna etablerat sig i Sverige, hur de har bevarat grekiska traditioner samtidigt som de anammat svenska. Grekland är intressant ur flera aspekter, dels för att landet har en lång historia av migration, dels för att det i dag lever drygt 20 000 personer av grekisk härkomst i Sverige.
Avdelningschefen Lena Palmqvist förklarar sambandet mellan utställningen och museets uppdrag.
– Vår målsättning att belysa aktuella frågor och ämnen med såväl historisk som dagsaktuell inriktning innebär för närvarande ett starkt fokus på frågor om migration och integration. Vi arbetar med projekt där museets verksamhet och utställningar ska spegla att många av Sveriges och Nordens invånare har sitt ursprung i andra länder. I traditionsretoriken är det viktigt att lyfta fram att all tradition är förändring.
Den etniska nationalismen är, till skillnad från den liberala, tillbakablickande. Den värderar individen efter hennes ursprung, den värderar kulturer utifrån deras historia.
Det är så vi har blivit vana att se nationalism. Dess huvudfåra har för länge sedan passerat ur de liberala händerna och hamnat i den konservativa traditionen.
På höjden ovanför Nordiska museet ligger Skansen med sina bevarade gamla träbyggnader från olika platser i Sverige. Det är byggnader som i dag romantiseras på ett helt annat sätt. På Skansen firas det midsomrigaste av alla midsommarfiranden. Nedanför Moragården står stången fortfarande kvar – nu med vissnade blad.
De stugor och gårdar som är utplacerade i grönskan på Skansen representerar vår historia av fattigdom och strävsamhet. Men vad ser dagens betraktare i dem?
Öppenhet och invandring bidrog till att forma Sverige. Valloner och Hansans köpmän byggde vår ekonomi. Men inte förrän med de liberala reformerna på 1800-talet tog välståndet fart. I dag lever vi fortfarande i stor utsträckning av vår exportindustri och några ”svenska värderingar” är förändringsbenägenhet, öppenhet, frihandel och respekt för mänskliga rättigheter.
Statsvetaren Anders Johansson Heinö har i en debattartikel sagt att ”i Sverige har svenskheten betraktats som ett hinder för integrationen, som ett hot mot invandrarnas välbefinnande” men menar själv att det är tvärtom.
– Vi behöver erbjuda invandrare en möjlighet att bli svenskar i stället för att fastna i en invandrarroll som hämmar ett jämlikt deltagande i samhället.
– Vi vet nämligen att identitet spelar roll för välfärd och för demokrati.
När en invandrad individ möter det nya hemlandets kultur sker en process som av psykologer kallas för ”ackulturation”. Att ackumulera en ny kultur, lägga ett nytt lager ovanpå ett tidigare.
Denna process leder inte alltid till integration. Den kan leda till avståndtagande, separation och segregation från det nya samhället. Den kan leda till assimilation, en upplösning av det egna ursprunget. Men den kan också sluta i att närmandet avvisas, att den person som försöker ta sig in i det nya samhället inte tillåts utan marginaliseras.
Det är här Sverige ofta befinner sig. Det tar lång tid för invandrade svenskar att etablera sig på arbetsmarknaden. Och deras förankring är generellt sett dålig – de är ofta de första som förlorar jobbet när det går sämre i ekonomin. Och få lyckas skapa lika stora eller lika starka sociala nätverk med infödda svenskar som inom den egna gruppen.
Ännu en paradox. Förnekandet av att det finns en svensk kultur där någon behöver släppas in, bidrar alltså till ett av de största hindren för att släppa in nya svenskar i gemenskapen.
Men denna kluvenhet, denna ovilja att framhäva den egna kulturen som något särskilt, är det kanske också exempel på en ”svensk värdering”?
Det motto som Artur Hazelius valde för Nordiska museet var ”Känn dig själv”. Museet beskriver dess betydelse i dag som ”lär känna din historia, lär känna dina rötter och du kommer att förstå din samtid bättre och möta framtiden med större beredskap”.
Ulf Schyldt
