Ett stycke bortglömd svensk historia, inlevelsefullt beskriven av Elin Anna Labba, belönades med Augustpriset för årets fackbok 2020. Det är historia, men vem ser till att den inte fortsätter?
I november förra året tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok för ”Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige”.
Sverige har börjat ta itu med vårt koloniala arv av förtryck riktat mot den samiska befolkningen. Men många tror fortfarande att det ligger långt tillbaka i tiden, något som ägde rum på 16 och 1700-talen.
Så är det inte enbart. Labba skrev sin bok mot bakgrund av att delar av den renskötande samiska befolkningen tvingades flytta från sina traditionella renbetesmarker för 100 år sedan, i spåren av unionsupplösningen.
Många samebyar förde sina renar över gränsen, på väg mellan sommar- och vinterbeten. Men det ville Sveriges och Norges regeringar begränsa. Så de satte helt enkelt ett tak för antalet – och de samer vars renar översteg taket fick finna sig i att flytta.
Nu börjar de personer som har ett direkt minne av eller koppling till denna händelse att försvinna. Men såren lever kvar hos dem som berövats något annat, sin koppling till samisk näring och tradition. De efterlevande i senare generationer.
”Får jag sörja en plats som aldrig varit min?”, frågar sig Labba i inledningen.
Hennes familj tillhörde de som stängdes ute från sina traditionella marker och därför miste kontakten med många släktingar och delvis med sina rötter.
”Dislokation” kallades det av svenska myndigheter. Den klumpiga försvenskningen undvek att använda ordet ”tvång” i samband med förflyttningen. Då kunde det låta mindre som det övergrepp det var. För några generationer sedan.
Labba varvar mellan instuckna intervjuer, brev, minnen, intryck från de platser hon besökt där hennes eller andras släktingar bott för att söka efter spår av deras boplatser och redogörelser för hur tvångsförflyttningen gick till och vad som hände med människorna efteråt. 
Det känns inte som att läsa en faktabok i vanlig mening. Det känns som att höra någon läsa poesi.
Och emellanåt är det också poesi – samiska jojkar och dikter.
Det är på så sätt annorlunda för att höra till kategorin fakta. Det blir mer känslomässigt berörande, mindre torra faktauppgifter. Men det är bra att den känslomässiga laddningen blir tydlig. Det bör den vara. Med tanke på ämnet och innehållet. Den nakna råheten som lyser fram.
I ett avsnitt av boken får vi följa en brevväxling mellan bland andra Länsstyrelsen och Per Gustavsson Idivouma, när han med familj beordras flytta till ”lappbyn” i Arvidsjaur.
Han svarar och besvärar sig över beslutet, då han tidigare på order reducerat sin renhjord så mycket att han inte kan genomföra flytten, och hans hustru är redan mycket sjuk.
Länsstyrelsen ger dock inte med sig. Självaste landshövdingen besvarar brevet och menar att Idivouma har sig själv att skylla som inte startade förberedelserna i tid.
Därefter inflikar ”lappfogden” Holm att:
”Väl finnes alltid då en lapp ’kommenderas’ att flytta från sin hemtrakt till långt avlägsen ort rent mänskliga skäl för att flyttning ej sker enligt föreskrift, men om man för sådana skäl ger med sig, kan man icke få ordning i vare sig detta eller andra fall.”
Sådan var inställningen från myndigheternas sida. Även om ekonomisk ruin och personliga tragedier blev följden, så hade de flesta sig själv att skylla och förresten skulle det bli jobbigt att behöva tillämpa lite medmänsklighet.
Det är sådana händelser – och det sätt som sedan myndigheterna övervakade och kontrollerade de förflyttade samerna – som gör att till exempel det att Kronofogdemyndigheten brände ned Anita Gimvalls kåta, som NU berättade om i nr 35 2019, har en så oerhört stark laddning än idag.
En del av reaktionerna när fallet Gimvall blev känt i den svenska dagspressen, påminner inte så lite om ”lappfogde” Holms inställning.
Reaktionerna att skada och döda renar – till råga på allt från fel sameby – efter Högsta Domstolens utslag till förmån för Girjas sameby, påminner på ett otäckt sätt om det våld och hat som har och ännu drabbar samer för att de är samer.
En svensk domstol tolkar gällande rätt. Utslaget tar fasta på lagar, bindande konventioner och vad lagstiftaren uttryckt. Men hatet drabbar dem som domtolen gett rätt.
Genom Labbas text lyser känslan av svek, känslan av att myndigheterna ingenting förstår och att samerna övergivits av dem.
Johan köpte en tågbiljett till Stockholm 1929 för att utverka nåd, att få ordern om tvångsförflyttning upphävd. Men inte ens det hjälpte.
Och därefter är myndigheternas tålamod på upphällningen. I riksdagen erkänns att det är fråga om tvångsförflyttningar. Och lappfogdarna begär fler vitesförelägganden – så att de senare ska kunna ta till ännu hårdare tvångsmedel. Det blir 1930-tal och myndigheternas pågående övergrepp fortsätter tills staten får igenom sin vilja, kosta vad det kosta vill.
Det är alldeles fel att beskriva detta som en viktig bok för den samiska historien, för samer i Sverige. Det är en viktig bok om svensk historia, viktig för svenskar att förstå. Oavsett svensk eller samisk härkomst.
Det var svenska myndigheter som fattade besluten, utförde dem, och de samiska svenskarna som drabbades. Men bara ena sidan i den konflikten är särskilt medveten om det som skedde – och så kan det inte vara.
Då riskerar, som vi sett, dagens beslutsfattare att agera lika kallsinnigt och utan insikt om innebörden i deras handlingar.
Därför bör alla läsa Labbas bok. Det är allas vår historia och allas vårt ansvar att känna till den.
Ulf Schyldt
Om boken:
Utgiven av Norstedts förlag, januari 2020
Vann Augustpriset i november 2020, i kategorin Årets svenska fackbok
Om författaren:
Elin Anna Labba är journalist och har tidigare varit chefredaktör för tidskriften Nuorat. Idag jobbar hon på Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk, vars uppgift är att stärka och synliggöra den samiska litteraturen.
