Jag har tidigare i år på denna sida berättat om en vän, Nasan. Jag berättade att han är revisor och flykting från Syrien och att han har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Trots goda kunskaper i svenska, ett aktivt jobbsökande och en enorm vilja att arbeta har svaren till honom alltid varit nej.
Nu var det länge sedan jag träffade honom då han dag och natt arbetar med att starta en kiosk i centrala Sundsvall. Han tröttnade på att vänta. Han hittade en lokal, lånade pengar av landsmän och kontaktade Arbetsförmedlingen och berättade för dem att nu kör han.
Att driva en kiosk i stan, där det redan finns ett antal kiosker, är en stor risk, men den är han beredd att ta. Allt är bättre än att inte göra något, resonerar han.
Hans fru, som talar flytande engelska, håller nu på att avsluta sina sfi- studier. Hon behövde bara ett par månader i skolan för att sedan vara redo för arbetsmarknaden. Hon har arbetat som lärare i engelska i staden Kobane i de kurdiska delarna av Syrien och nu ska hon försöka hitta en praktikplats på en skola för att sedan påbörja sin resa mot läraryrket.
Dessa människor har hittat en fristad undan krig i Sverige. I dem har Sverige fått två driftiga personer som under alla sina yrkesverksamma år kommer att bidra till vårt gemensamma.
Som samhälle har vi ett val att göra här. Antingen sätter vi press på offentlig sektor, kräver att våra kommunala bolag, myndigheter och förvaltningar tar ledningen vad gäller att erbjuda praktikplatser och att öppna upp för de nya kompetenser som nu flyr till vårt land. Vi kan effektivisera valideringsprocesserna. Som upphandlare kan vi gynna de leverantörer som vill gå i bräschen vad gäller mångfaldsarbete.
Allt detta och mycket mer kan vi göra, och måste vi göra, för att fortsätta växa och utvecklas både ekonomiskt och socialt. Vi kan ställa oss på Nasan och hans frus sida och uppmuntra dem i deras strävan att bidra.
Eller så fortsätter vi tjata om volymer och tak. Vi låter oss förblindas av de kortsiktiga utmaningar som uppstår när flyktingar kommer till vårt land. Vi väljer främlingsrädslan framför öppenheten. Valet är vårt och konsekvenserna kommer att påverka vårt land många år framöver.
Berivan Mohammed kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
