I grund och botten är återvändande terrorister bara ett symptom på en mycket större sjukdom. Att skrika efter hårda straff kommer inte att hjälpa. Politiker behöver börja ställa de relevanta frågorna. Varför söker sig svenska ungdomar till IS?
Det är ofta omöjligt att bevisa vad det är som har hänt under resorna till Syrien och Irak och rättsstatens principer måste stå oinskränkta. Att få blir dömda är ett faktum som är svårt att ändra på. Därför blir frågan om hårda straff de facto perifer i förhållande till frågan om hur man avprogrammerar radikala islamister. De som återvänder från Mellanöstern måste deradikaliseras och de unga svenskar som i dag riskerar att fastna i de islamistiska rekryterarnas nät måste räddas.
Många av dem som har åkt ner till Syrien och Irak är svenska medborgare, födda och uppvuxna här. Det är många som radikaliseras i Sverige. Utanförskap skapar en känsla av meningslöshet som de islamistiska rekryterarna drar nytta av.
Radikaliseringen och rekryteringen inleds runtomkring moskéerna. Saudiska wahhabister och salafister har under lång tid tillåtits missionera i Sverige och helt obehindrat finansiera moskébyggen av olika slag. Svenska politiker och journalister har kontinuerligt slagit dövörat till.
Det hävdas ibland att problemen beror på bristfällig integration i utanförskapsområden, men efter så många års politisk misskötsel måste man frågan sig vem det egentligen är som behöver integreras. Svenska politiker har under lång tid prioriterat att ha kvar höga trösklar in till arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Samhällsgemenskap som skapas av eget arbete och egen bostad står i dag utom räckhåll för stora delar av befolkningen.
När det kommer till extremism är den största utmaningen framöver är att få beslutsfattare att förstå förutsättningarna för unga svenskar i utanförskap och att därefter skapa en meningsfull förändring.
