På en bänk utanför medeltidsmuseet möter Tidningen NU upp Jan Björklund. När vi ses en sensommardag i augusti är det snart 10 år sedan han valdes till partiledare. I en intervju ger han sin syn på tiden som gått, vägen framåt och priset man betalar för att vara inom politiken.
Text och foto: Jonatan Ohlin
Hur minns du dagen när du blev partiledare? – Det var på landsmötet i Västerås, den 7:e september. Jag minns framför allt ögonblicket när jag valdes och när jag skulle gå upp och hålla tacktalet. Det hade varit klart i fyra månader, valberedningen la fram sitt förslag i juni och det fanns inga andra kandidater så det var i praktiken klart. Men det minns jag speciellt.
Vad får man för känsla när man står för första gången på scenen och ska hålla tal?
– Stor ödmjukhet, och man funderar på om man ska klara av det, det ansvar som läggs på. Jag hade varit vice partiledare i tio år men det går inte att jämföra för är man partiledare så har man ansvar för allting och ingen att hålla i handen riktigt. Tidigare i partiet så hade jag alltid haft någon jag kunde fråga, men så plötsligt så har man inte det.
Kan du säga något om dina förebilder inom och utanför politiken?
– De partiledare som var före mig var starka förebilder, de såg jag på nära håll hur de jobbade. Bengt Westerberg till exempel var alltid väldigt påläst och kunde saker och satte sig in i nya frågor. Det försöker jag också göra. Jag såg hur otroligt metodisk han var med förberedelser. Lars Leijonborg la om partistrategin kraftigt inför valet 2002, och det blev också en stor framgång. Det krävs väldigt stort mod att göra det. Lars var också väldigt duktig på att lyfta fram nya förmågor, jag var ju en av dem, men också Cecilia Malmström och Nyamko Sabuni. Så han var också på många sätt en förebild. Sen är det klart att det även finns i andra partier, om man tittar till exempel på Olof Palmes retorik och talekonst så är det så klart imponerande. Anne Wibble, hon kombinerade kunnighet med skärpa och en politisk näsa som var oerhört vass. Det var lite av en sorg för vårt parti att inte hon fick bli partiledare, hon gick ju bort tidigt. Hon var också en stor förebild.
Om man ser tillbaka på tiden inom Alliansregeringen, vad är du mest stolt över att ha drivit igenom?
– Det är klart att den totala omläggningen av svenska skolpolitik som vi gjorde och som jag hade lett arbetet med sedan mitten på 90-talet. Vi höll på i tio år, först inom partiet, och sedan inom Alliansen med att förbereda och sedan genomföra. Det har nu vänt utvecklingen i svensk skola. Det är klart att jag är stolt över och det och det känns som ett privilegium att få ha varit med hela vägen, från att vi började och jag var tvungen att övertyga personer i vårt eget parti att det till exempel var bra med betyg, det var många som var emot det.
– Sen är det ett par alliansprojekt som vi drev gemensamt, arbetslinjen var inte självklar som politisk vision för femton år sedan men den blev det under alliansregeringen. I dag är det ingen som vågar ifrågasätta arbetslinjen eftersom det är en så självklar utgångspunkt.
Om man ser skolpolitikens omfattande reformagenda, är det något där som man hade kunnat göra annorlunda?
– Oh ja, mycket. Det finns säkert saker som blev fel och som man hade kunnat göra annorlunda, eller valt ett annat spår. Jag har läst mycket om andra politiker och det man ångrar är ofta där man gav sig lite för mycket och borde stått på sig.
– Vi borde stått på oss mer om förstatligandet av skolan, vi borde stått på oss mer om lärlingssystem och kortare yrkesutbildningar, det hade inte minst alla nyanlända lågutbildade tjänat på. Även om det var en stor omläggning så var det en hel del kompromisser på vägen dit för att över huvud taget få igenom något av det.
– Sen är det klart att med en del reformer blev det för mycket strul i genomförandet, lärarlegitimationen var en sådan. Den är rätt tänkt, och den kommer att bidra till att lyfta läraryrket, men det var mycket strul och som gick fel i själva genomförandet. Det är klart att jag är självkritisk på den punkten.
Om man ser personligt, vad har du fått offra för att vara i toppolitiken i tio år?
– Det är väldigt tidskrävande och det tar tid av den privata sfären. Jag har haft små barn under hela denna tid, nu är de tonåringar, men de var de inte när jag började.
– Jag har verkligen försökt att både vara närvarande hemma med hämtning och lämning. Men det är klart att en vardagskväll hemma när man exempelvis måste förbereda ett anförande – det blir ett ständigt dåligt samvete.
Om du inte hade gått in i politiken, vad hade du gjort i dag i så fall?
– Jag antar att jag hade varit kvar i försvaret, men det beslutet fattade jag -94 när jag blev borgarråd. Nu ska vi rusta upp igen, men inom försvaret då var det mycket som drogs ned och lades ned. Det var positivt för världen att det blev fredligare, men det är klart att när man jobbade inom försvaret så fanns det stor risk för neddragning och uppsägning. Kanske hade jag ändå gjort något annat, men det sannolika är nog att jag hade fortsatt.
Liberalismen är att vara kluven, var någonstans tycker du att de svåraste valen och avvägningarna ligger? – Det är alltid en avvägning. Till exempel avvägningen mellan
skattetryck och välfärdsstat är väldigt svår. Vi vill som liberaler ha så låga skatter som möjligt för att människor ska ha stor personlig frihet, men å andra sidan så vet vi att det krävs resurser, både inom välfärden, men också för polisen och försvaret. Det är rätt många sektorer som nu kallar på mer resurser. Det är en svår avvägning.
– Sen är avvägningen mellan en friare rörlighet över gränserna och samtidigt nationella välfärdssystem också en svår målkonflikt. Den präglar mycket av den svenska samhällsdebatten just nu, och även debatten i vårt eget parti. Avvägningen i en tid av terrorism och kriminalitet mellan effektiva metoder för att bekämpa grova brott och å andra sidan värnandet av oskyldiga människors personliga integritet. Det finns gott om målkonflikter.
Kan du nämna något beslut som varit särskilt svårt att fatta?
– Ja, 2009 års försvarsbeslut och med det avskaffandet av värnplikten, det ångrar jag att vi gick med på. Från vår sida argumenterade vi emot, men vi gick ju med på det till slut. I efterhand var det felaktigt och rent av naivt. Det är många beslut som är rätt svåra att fatta. Den stora uppgörelsen av den väldigt häftiga åtstramningen av migrationspolitiken som vi gjorde 2015. Jag förordade att vi borde göra en del åtstramningar, men de blev ännu mycket mer större än vad vi hade tänkt från början. Det är klart att det var ett svårt beslut, också för att det framkallar mycket starka reaktioner inom vårt parti såklart. Likväl var det nödvändigt att göra det, men det var ett svårt beslut.
Vilka är de viktigaste reformerna som Sverige behöver och står inför?
– Vi lever i en paradoxal tid i Sverige, å ena sidan så går det väldigt bra för hela västvärlden och för Sverige ekonomiskt, vi har högkonjunktur och arbetslösheten minskar. Samtidigt är det en grupp som hamnar allt mer utanför och det är alla nyanlända. Den klyftan växer.
– Vi håller på att skapa i Sverige en närmast permanent underklass av lågutbildade invandrare, och den gruppen växer för varje år på grund av naturligtvis flyktinginvandring. Vårt samhälle är inte strukturerat för att ha en stor grupp lågutbildade, man får inga jobb, hamnar i särskilda bostadsområden, och vi får en väldigt stor segregation. Trots att vi får det totalt sett bättre i Sverige så växer den klyftan. Till slut så riskerar det att skapa en stor social spänning i Sverige, och delvis ser vi det i förorter med grov kriminalitet. Detta är den riktigt stora utmaningen de kommande år.
– Det är många åtgärder som behövs, men en viktig åtgärd är att öppna upp en liberal arbetsmarknad där vi också accepterar enklare jobb med lägre lön – inträdesjobb kallar vi det. Vi måste bekämpa hederskultur i förorterna, och det är ytterligare en målkonflikt. Å ena sidan vill vi vara toleranta mot andra människors kultur, å andra sidan så kan vi inte acceptera hederskultur, var går den gränsen?
– Vi har varit alldeles för slappa, vi har accepterat allting och aldrig satt gränser. Skolan i Sverige är konstruerad så att man är född här, man går nio år i grundskola, och sen gymnasiet. Med de som kommer hit i 14-års åldern, vad gör vi med dem? Skolan är inte alls organiserad för det. Man försöker laga och lappa, men vi behöver förlängd skolplikt och fler lektioner i svenska.
– Bostadspolitiken också, det byggs mycket nu i högkonjunkturen, men det som byggs blir väldigt dyrt. De grupper som nu ställs i bostadskön, de har inte köpkraft att bo där. Hur organiserar man det? Vi måste ha en mycket mer liberal bostadsmarknad. Det är rätt stora reformer som behövs. Jag skulle säga att de har gemensamt att de utgår ifrån problemet vi har i Sverige med växande klyftor, och den stora klyftan går mellan vi som har vuxit upp här och de som kommer som nyanlända. De stora reformerna under kommande år kommer att handla om det.
Alliansen och framtiden, hur ser du på den och finns det andra möjliga regeringsunderlag?
– Alliansen är ju för oss liberaler den naturliga regeringskonstellationen därför att det är där vi kan få genomslag för mest liberal politik. Åtminstone huvuddelen av allianspartierna har starka liberala inslag. I många frågor kan vi dra hyfsat åt samma håll även om vi har olika uppfattningar i en del frågor.
– Vi strävar efter att Sverige ska få en alliansregering, och så har det varit i ett par generationer att vårt parti haft den positionen. Det lyckades först på 70-talet, och den grundläggande analysen har inte förändrats. Det nya är Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det gör att det är mycket svårare att bilda regeringar. Det visar den nuvarande regeringen, som ju är en väldigt svag regering, och det riskerar även en alliansregering att bli.
– Om de rödgröna blir större än Alliansen och man då bildar en alliansregering, då skulle den bli helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är jag inte beredd att göra. Det är då svårigheten uppstår. Då har vi den här mandatperioden löst det genom att ge makten till de rödgröna. Problemet med det är att Jonas Sjöstedt får så stort inflytande. Vänsterpartiet sitter ju inte i regeringen, men när Sjöstedt lämnar in en beställning så måste Löfvén genomföra det.
– Det är samma relation som en alliansregering skulle hamna i till Sverigedemokraterna om vi skulle sitta i den sitsen. Det finns ett visst läge där vi måste inse att det kommer att krävas ett ökat samarbete över blockgränsen som vi inte har haft i Sverige på generationer. Men det beror på att läget i riksdagen är helt nytt. Det kommer säkert att vara svårt eftersom vi är så invanda i våra skyttegravar, men det kommer i ett visst läge att bli nödvändigt. Då tänker jag i första hand på Alliansen och Socialdemokraterna.
Finns det någon nuvarande politisk ledare som du ser som förebild för den typen av lösningar?
– Ja, det finns flera i Europa, till exempel Mark Rutte i Hollande och Angela Merkel i Tyskland. Båda har att hantera en väldigt svår parlamenterisk situation. Rutte är liberal och Merkel är kristdemokrat, de är ledare för borgligheten i respektive land, men de har då valt att samarbeta över blockgränsen för att i båda fall stänga ute extremister. Det är så tror jag som man behöver agera, om ett sådant läge skulle uppstå.
Vad är din vision för Sverige i framtiden?
– Ett Sverige som håller ihop. Det känns som det mest centrala i dag. Sverige håller på att glida isär, och det finns kriminalitet i förorter och utanförskapsområden med hopplöshet, låga skolresultat, högt bidragsberoende. Samtidigt har vi andra delar av Sverige där välståndet bara växer. Vi måste hålla ihop Sverige. Det är det absolut viktigaste.
