De två senaste månaderna har 80 000 personer sökt asyl i Sverige. Det är lika många som under hela 2014. Av dem är så många barn att det motsvarar över 100 nya skolklasser varje vecka under dessa bägge månader.
Samtidigt som siffran kan vara skrämmande pekar den också på ett fruktansvärt problem. Folk flyr desperat undan IS terror mot en framtida frihet för sig och sina barn. Men det Sverige som de nu anländer till är kanske inte det förlovade land som de hoppades på. På grund av den ansträngda situationen tvingas nyanlända sova på betonggolv i idrottshallar, på hårda kyrkbänkar eller i tält. I något enstaka fall också under bar himmel en natt eller två.
Det är inte ett värdigt mottagande, men om alternativet är att vara kvar i ett sönderfallande Syrien kanske ett betonggolv i ett fritt och demokratiskt land ändå kan te aningen bättre under en kortare period.
Än bättre vore förstås om fler länder i Europa tog sitt ansvar. Det har statsminister Stefan Löfven och andra länge efterlyst, men frågan är om de kommer att bli bönhörda. Inget tyder på att fler länder kommer att öppna sina gränser och släppa in dem som är i behov av skydd. Tvärtom, de stängda gränserna och taggtrådsstaketen blir bara fler och fler. I värsta fall kommer vi i vinter att få en stor flyktingkatastrof någonstans mitt i Europa där stora och små fryser ihjäl.
Samtidigt blir Sverige ett alltmer slutet land. Gränskontroller, id-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och så vidare.
Frågan är var gränsen mellan ett humanitärt ansvar och ett icke-värdigt mottagande går. Troligtvis är den flytande och upplevs olika.
När regeringen förra veckan aviserade hårdare tag och en ännu restriktivare politik på migrationsområdet kunde vice statsminister Åsa Romson inte hålla tårarna tillbaka. Med hänvisning till sina partikamrater ute i kommunerna sade hon sig ha gått med på dessa åtgärder, som är så långt ifrån MP-politik som man kan komma.
Samtidigt gick MP-kommunalrådet i Malmö, en av de värst drabbade kommunerna, ut och kritiserade MP i regeringen. Och förra språkröret Maria Wetterstrand krävde alla korten på bordet i ett inlägg på Facebook. ”Att föra en argumentationslinje att ’våra kommunalråd har begärt detta av oss” och “det här är nödvändig politik’ känns inte särskilt framgångsrikt”, menade hon.
Inte heller Gustav Fridolin, som ju sitter i regeringen och har varit med om att ta beslutet, skräder orden. Avtalet är ”skit” menar han och tycker att avtalet är mer långtgående än vad som skulle behövas.
Läget är prekärt och det kan säkerligen behövas åtgärder. Men de miljöpartiska språkrören talar minst sagt med kluven tunga. Man kan inte ta beslut och sedan öppet kritisera desamma som om man inte hade något som helst ansvar för det skedda. Kan man inte stå för sina beslut ska man inte dagtinga om makten. Vill man visa på ledarskap får man stå för sina beslut även om de svider.
