En studiekamrat från längesedan hörde av sig. Innan våra vägar skildes åt skrev vi grupparbeten, drack öl och hade långa samtal om politik och mycket annat. Halvt på skämt, halvt på allvar sade vi att vi borde använda ordet kärlek mycket mer. Att politik borde bygga på kärlek.
Politik beskrivs ofta som ett spel. Det är en rimlig beskrivning av en aspekt av partipolitiken. Den aspekten handlar om att vinna val och att vinna inflytande genom förhandlingar och konkurrens. Retoriken bygger upp konflikter. Den egna sidan är ansvarstagande och sammanhållen, motståndaren är motsatsen.
En annan del av politiken är reformförslagen. De utgår ofta ifrån att man identifierar ett problem och försöker lösa det. Det blir många bekymrade miner, tragiska exempel, siffror och fakta. Vi talar oftare om hur illa det är än om hur bra det skulle kunna bli. Kanske för att inte behöva stå till svars när utfallet inte blir det som vi hade hoppats på.
Allt som oftast handlar förstås politiken och retoriken om både spel och reformer samtidigt, dessutom hopbakat med partiinterna hänsynstaganden, de senaste modeorden i debatten och så vidare. Det är den blandningen som gör politik till något av det mest invecklade och oförutsägbara man kan syssla med. Roligt och intellektuellt utmanande, eller frustrerande, det är en smaksak.
I såväl spel- som reformretoriken kan jag sakna det som jag påmindes om när min gamla kursare hörde av sig. Förhoppningsvis håller vi på med politik för att vi vill våra medmänniskor väl. För att vi ser att även främlingen kunde vara vår vän. För att vi i någon mening älskar vår nästa.
Men det är svårt att tala om en politik som bygger på kärlek utan att det låter patetiskt och starkt kopplat till kristendomen – ingen hit i det sekulariserade Sverige. En politiker vill framstå som en ledare som tar människors oro på allvar. Inte som en Kumbayah-trallande konfaledare.
Ändå skulle jag vilja försöka. Jag tror att vi skulle vinna mycket på om vi kunde hitta ett språk som inte låter som orealistiska drömmar, men ändå signalerar att vi håller på med politik för att vi tror på framtiden och vill göra den bättre för oss själva, våra vänner och de vänner som vi ännu inte känner.
Blev det flummigt? Jaja. Jag jobbar på
det.
Andreas Bergström, vice vd på tankesmedjan Fores
