Magnus Ranstorp: ”Jag är inte alarmistisk”

Magnus Ranstorp är numera ett välkänt namn. Som forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan, anlitas han ofta för att kommentera terrorhändelser i världen. Men trots att frågorna diskuterats länge är det först nu som bilden i svenska medier har nyanserats.

– När vi presenterade Rosengårdsrapporten (”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, som publicerades 2009) märkte vi att media blev avigt inställda under en period.

– Jag har 25 års erfarenhet som forskare, medverkar regelbundet i Washington Post, BBC och har varit kommentator i CNN. Men man blir aldrig profet i sitt eget land.

– Även om vi fick rätt i efterhand, så möttes rapporten med ett tydligt drev. Särskilt Sveriges Radio var drivande. Och det lever kvar till viss del.

– Jag är inte rädd för att ta strid. Det här gäller viktiga principfrågor. Till exempel när Muslimska mänskliga rättighetskommittén bjöd in talare från Cage UK som ägnat sig åt jihadisthyllningar. Det måste granskas. Det är ingen bekväm ståndpunkt, men viktig.

Vad beror denna slagsida i debatten på?

– Många har inte kunskap att skilja mellan islam och islamism. Diskussionen blandar ihop många saker, inte bara islam och islamism utan också olika grupper och inriktningar. Skillnaden mellan sunni och shia är oklar för många.

– Det är den salafistiska jihadismens världsbild som har varit mitt intresse som forskare. I den här kretsen är radikalisering lika med att bli våldsbejakande. Det handlar om en avhumaniserande, våldsam och antidemokratisk ideologi.

 

Vilka är skillnaderna mellan de olika grupperna? Är det ideologiska skillnader eller rent pragmatiska, centrerade kring gruppernas ledare? 

– Det är fragmenterat. Det finns stora ideologiska skillnader, men också andra faktorer, till exempel nationella skillnader och intressen som spelar in.

– I Sverige klumpar vi ofta ihop dem, som om det vore en homogen massa. Men i förorterna är det en mosaik av etniciteter men också av inriktningar. Här finns allt från den sekulära majoriteten till riktiga radikaler.

– Och de är mer organiserade än man kan tro. Jag var skeptisk till det först, men har tagit intryck.

– Jag är inte alarmistisk. Det är de extremistiska grupperingarna som vi måste bekämpa. Och de är ganska få i Europa.

Men även om de är få, har de förmåga att utföra sådana saker som terrordåden i Paris och nyligen i Bryssel. Vilken beredskap finns egentligen mot detta? 

– Ja, jag är ju inte bara forskare i den meningen att jag sitter bakom ett skrivbord och skriver analyser. Jag har kontakt med de personer ute i första ledet, som spanar efter terrorister, genom bland annat EU:s nätverk mot radikalisering.

– Vi följer detta i stor detalj. Vi känner till vissa namn, när de dyker upp. Vi ställer frågor. Hur gjorde de? Hur kommunicerade de? Vad är bristerna i övervakningen?

– Fokus är ofta på förslag om mer övervakning, mer resurser till underrättelsearbete. Men det löser inte alla problem. Ett skäl till att dessa händelser skedde just i Frankrike och Belgien är att där saknas förebyggande arbete. Där går en skarp gräns, från Nederländerna och norrut.

Så Sverige är bättre rustat?

– Ja, jag har fällt hårda ord om det också. Men mycket tack vare det arbete som Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström startade, har det hänt mycket. Det första projektet var rapporten om ”jihad-resenärerna”, de som reste utomlands för att bli stridande. Därefter fick jag chansen att ansvara för Köpenhamns projekt mot radikalisering, som var mycket givande. Vi tog fram en handlingsplan med 40 olika insatser.

– Tillsättningen av Mona Sahlin som nationell samordnare i Sverige var det viktigaste av de 22 punkterna i den svenska nationella handlingsplanen. Sekretariatet har gjort mycket bra. Det är svårt att få något att hända här. Det är Axel Oxenstierna i kubik – det krävs samordning för att något ska hända.

– Det är också viktigt att få ned det på lokal nivå. Och att någon vågar ta täten där. Men vem? Ska det vara polisen? Kommunen?

– Vi konstaterade att Angered hade det största antalet som rest iväg för att strida så vi åkte dit för att prata med stadsdelsnämnden. ”Vad gör ni åt det här?”, frågade vi. ”Det har vi aldrig pratat om” fick vi till svar.

– Men sedan tog de ett helhetsgrepp, i hela Göteborgs stad. Så det går framåt. Vi var med och drev på.

– Men fortfarande går det för långsamt.

Ulf Schyldt

Dela med andra
Linn Friman
Linn Friman