Integritet, självständighet och nyfikenhet präglade honom, en av de viktigaste svenska politiska publicisterna, Svante Nycander. Han har avlidit, 91 år gammal. I mer än 60 år analyserade han politiskt skeende. Först i Upsala Nya Tidning, sedan från 1960 i Dagens Nyheter där han kom att stanna länge. Under åren 1979–1994 var han politisk chefredaktör.
Svante Nycander var en rakryggad socialliberal, bestämd och klar i sin argumentering. Hans inflytande blev ofta märkbart, genom precisa ord, inte genom yviga paroller. Detsamma gällde på DN:s ledarredaktion som jag tillhörde sex år under 1980-talet. Han ledde en disparat grupp skribenter under frihet men med mjuk bestämdhet. Han lärde mig mycket.
Kan man verkligen skriva om politik och idéer i 60 år utan att gå på tomgång, utan att förfalla till slentrian? Svante Nycander visade att det går.
Han var tidig med att granska hiv-epidemin och klimathoten. Men främst bör han ihågkommas för insatser på tre områden som han ägnade sig åt i hela sitt liv.
Den första gäller en socialt ansvarig alkoholpolitik, i liberalen Ivar Bratts anda från 1920-talet. Häcklad och hotad från högern och alltmer från glada nyliberaler. Nycander var medgrundare till Alkoholpolitiskt Forum och skrev flera böcker, främst ”Svenskarna och spriten, alkoholpolitiken 1855–1995” (1996).
Det andra området är arbetsmarknaden. Svante Nycanders huvudtes i flera böcker, bl a ”Makten över arbetsmarknaden” (2002) var att det måste finnas en balans mellan arbetsgivare och arbetstagare, så som den utformades i Saltsjöbadsavtalet 1938. Därför var han kritisk till LO:s förslag om fondmakt på 1970-talet – men också till dåvarande SAF:s beslut att backa ur sitt medinflytande i organisations-Sverige och i stället satsa på ”borgerlig” opinionsbildning.
Jag minns själv hur LO-folk på 1980-talet kritiserade DN för att vara fackföreningsfientlig – men hur det sedan vände när DN också slog mot SAF.
Bland liberaler har det ofta funnits en avoghet mot fackföreningars inflytande. Svante Nycander hade en helt annan uppfattning, stödd på traditioner från Karl Staaff. Likabehandling var målet.
Trots dessa två profilfrågor gillade Nycander mest sitt tredje storverk, boken ”Liberalismens idéhistoria” (2009). Ett djupt kunnigt verk om olika epokers liberalism, den bästa på svenska. Nycander drar skiljelinjer mellan både nyliberaler som optimistiskt framhäver marknaden och socialister som fnyser åt liberalismens oförmåga att se klyftor och motsättningar. Han ger en annan bild, stödd på den skotske tänkaren David Hume och tysken Immanuel Kant.
Friheten, inte individualismen (”satsa på dig själv”) är liberalismens kärna. Människan är inte till naturen god (som hos Rousseau), snarare ond och måste därför tämjas av en skyddande stat för att garantera allas frihet.
Svante Nycanders genomtänkta socialliberalism och hans ståndfasta försvar för kunskap och för frihet med ansvar behövs i dag mer än på länge. I samhällsdebatten och i politiken.
Olof Kleberg
Tidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren
