Nästa vecka är det dags för den sista Strasbourgsessionen för den här mandatperioden. För oss som jobbar i Europaparlamentet är resorna till Frankrike ett lite speciellt inslag i arbetet som är lika avskytt som älskat.
Plenarveckan i Strasbourg innebär att hela Europaparlamentets verksamhet under fyra dagar flyttas från Bryssel. 705 ledamöter och nästan 3000 anställda förflyttas i en gigantisk logistikapparat. Sedan väntar fyra intensiva dagar av debatter och omröstningar innan alla åker hem igen, det är med andra ord en stor flyttcirkus som äger rum 12 gånger per år.
Trots att merparten av allt arbete i Europaparlamentet bedrivs från Bryssel så är det Strasbourg som är det officiella sätet för Europaparlamentet enligt grundfördragen. Att det blev just Strasbourg berodde på att sessionssalen för Europarådets parlamentariska församling var den enda som kunde inrymma Europeiska kol- och stålgemenskapens motsvarighet. Det fanns också en viktig symbolik i att staden som bytte nationalitet fyra gånger mellan 1870 och 1945 sågs som en “försoningens stad” i Frankrike och Tyskland efter andra världskriget.
Frågan om det fortfarande är rimligt att de 705 ledamöterna och nästan 3000 anställda ska resa mellan Bryssel och Strasbourg är fortfarande mycket känslig. Flyttcirkusen är både dyr och svår att försvara i en tid då EU växlar upp arbetet med klimatförändringarna. I Bryssel finns dessutom en fullt fungerade kammare som parlamentarikerna emellanåt samlas och röstar under de så kallade minisessionerna.
Föga förvånande är det just fransoserna som är mest kritiska till tanken om att låta Bryssel bli Europaparlamentets enda säte. När den dåvarande talmannen David Sassoli bestämde 2020 att vissa sessioner skulle hållas i Bryssel under COVID-19 pandemin rasade Frankrikes EU-minister Clement Beaune och borgmästaren i Strasbourg Jeanne Barseghian som krävde att sessionerna omedelbart skulle återvända till Strasbourg. Frankrike är också mycket noggranna med att avskaffat Strasbourg skulle kräva ändringar i fördragen vilket i sin tur skulle kräva enhällighet bland EU:s medlemsländer.
Liberalerna har länge tagit kampen mot flyttkarusellen. Cecilia Malmström drev under sin tid som Europaparlamentariker framgångsrikt sajten www.oneseat.eu (en adress som idag leder till hemsidan för Liberalernas EU-politik) som på kort tid lyckades samla över en miljon underskrifter för att stoppa Strasbourgresorna. Kampanjen fick den dåvarande talmannen Josep Borrell (i dag EU:s utrikeskommissionär) att gå i taket och hävda att svenskarna inte förstod storheten med Strasbourg eftersom vi inte deltagit i andra världskriget.
Den sista Strasbourgveckan sätter också punkt för denna mandatperiod. Det har varit fem omtumlande och historiska år där EU förlorat ett medlemsland, hanterat en global pandemi och bevittnat utbrottet av krig i Europa igen. Lika säkert som att de kommande fem åren kommer bli lika händelserika som de som precis passerat är det att nästa mandatperiodens ledamöter har åtminstone fem år till av Strasbourgresor framför sig.
Olle Jonsson
Politiskt sakkunnig och kampanjansvarig vid Liberalernas Brysselkansli
